På torsdag släpps det allra sista avsnittet av Kulturkampen. Hur ska dom klara det sista uppdraget? Vem blir segrare?

Bokbål förlag är inbjudna i uställningen Intima Liaison på Fylkingen i Stockholm, där kommer vi att livesända sista avsnittet kl 20.00 nu på torsdag. 40 kr inträde, men det kan det vara värt. Utställningen öppnar kl 19.00. Kom inte för sent så ni missar visningen!

The CRYPT är en plats för konst i alla former och samtidigt en bar som brukar husera i en källare intill Städelschule i Frankfurt. Lavendel, ametyst och Theodor Fontanes roman Under the Pear Tree är tre viktiga ingredienser för baren som under två kvällar kommer att husera på Fylkingen.

Från Frankfurt kommer Tomas Stark, Marko Bandobranski, Erik Lavesson, Anna Zacharoff, Olga Pedan, Charlie Froud, Helené Fauquet, Nik Geene, Julien Nguyen, Salomo Andrén och litervis med Apfelwein.

Program Onsdag 28/11
Katten & Björnen
Mattias Forshage
Emma Lundenmark
Karl Eklund
Pål Nyberg – Culture of Peace (Pål Nyberg, Marcello Gabard Pazos, Ville Bromander, Oskar Nilsson)
Enhänta Bödlar
Petri Junttila

Program Torsdag 29 november
Magdalena Nordin/Bokbål
Jan Liljekvist & Mats Rosén
Igelkott
Beauty and the Beast
Daniel Lofthagen

Lisa Vipola kommer att agera i foajén både onsdag och torsdag kväll.

E.M. här igen, aspirerande modebloggare!

Imorgon börjar jag mitt riktiga arbete efter ca 4 veckors ledigt. Jag gillar förvisso att jobba, men. Låt oss inte prata mer om den saken, nu ska vi ha det trevligt.

Så här har jag tänkt att klä mig första dagen:

När jag jobbade som assistent åt en stylist så orkade vi inte casta en gång (alltså hitta personer som ska vara modeller) så jag och min pojkvän fick ställa upp som ”ungdom 1″ och ”ungdom 2″. Min chef sa åt mig att komma till fotograferingen klädd i något färgglatt. Jag kom i en grå tröja och svart jeans. Han surade länge över det. Man undrar varför tills man ser bilden ovan; Svart! Svart! Man ser ju ingenting. Detta är iallafall en snygg svart klänning och en snygg svart kavaj. Fickorna på klänningen hängde ut och in, såg jag sedan, men det syns inte på bilden eftersom allt är svart. Skorna har jag nästan aldrig använt, det ska bli ett äventyr. Klänning, Monki, ca 100:- på rea. Kavaj, HM, ca 500:-. Skor, gåva inköpt i Nicaragua, pris okänt. Pin, Vänsterpartiet, 10:-. Förkläde, gåva, troligen från IKEA.

-E.M.

-         Det finns så mycket fakta! Varför slösa tid på nånting någon bara hittat på?

Typ något sånt sa Paul Giamattis svåger i filmen ”Sideways” (orka rota rätt citat). Meningen är nog att citatet skall vara okänsligt och korkat, och därmed representativt för medelsvennens platta materialism.

Kanske är jag själv representativ för denna platta materialism, men ju fler böcker jag läser, ju äldre jag blir, tycker jag allt mer att detta faktiskt stämmer. Varför läsa Umberto Ecos pretentiösa, distanserade och pisstråkiga konspirationsdravel, när David Icke faktiskt tror att den femte dimensionens ödlor konspirerar mot oss, och därmed skriver med passion och engagemang? Varför ska jag skriva min generationsroman om en bitter södermalmsjournalists magsura resa genom den svenska landsbygden, när Dan Jönsson gjort det hela på riktigt? Varför skulle Hanna Widerstedt bli mer intressant om det visar sig att hon är en ironisk konstfackstudent? Är det inte snarare tvärtom?

Att det fiktiva gärna överordnas det dokumentära på exempelvis kultursidor handlar till stor del om respekten för upphovsmannens eventuella prestation. Litteratur bedöms med andra ord som det vore en olympisk gren, där avsändarens avsikt avgör huruvida verket kvalificerar sig för en seriös bedömning. David Icke är en foliehatt, så hans verk kan inte bedömas, medan Eco är en beläst tråkmåns, vars platta spekulationer enbart därför kvalificeras som ett äkta verk. Dan Jönsson avslöjar ofrivilligt sig själv, därför hånas hans person, istället för att verket bedöms som sådant. Och om Hannah Widerstedt är ironisk, är allt hon gör ”konst”, istället för det dampade wt-dravel det ser ut som vid en första anblick.

De ofrivilliga, ärliga verken hamnar därmed gärna i skymundan av det litterära etablissemangets ömsesidiga bedömningar av prestation. Ett bra exempel, och ett mästerverk i genren, är Åke Ohlmarks ilskna pamflett ”Tolkien och den svarta magin” från 1982.  Bakgrunden till verket är i första hand de konflikter Åke Ohlmarks, världens förste och främste Tolkien – översättare, haft med framförallt Tolkiens son och arvinge Christopher Tolkien vad det gäller översättningar och rättigheter. En konflikt som uppenbarligen spårat ut fullständigt, kanske framförallt i den åldrade Ohlmarks eget huvud. Boken presenteras med följande text:

Särskilt under de senaste åren har de visat sig att de många Tolkien – sällskapen (tusentals över hela Amerika och halva Europa, en mängd även i Sverige) har urartat till ett slags KU KLUX – KLAN med dyrkande av öppet våld, de råaste orgier, alkohol- och narkotikamissbruk.

 Åke Ohlmarks, mannen som översatt och introducerat Tolkien i Sverige, och som i övrigt är internationellt känd som en av de förnämsta Tolkien – experter, avslöjar här i en verkligt ruskig bok hur långt det har gått även i vårt land.  

Boken inleds med en rejäl avhyvling av Tolkiens hela författarskap och person, inklusive Ohlmarks egen ursäkt för hans bidrag till spridandet av Tolkien:

Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig … Fader, förlåt mej, ty jag visste inte vad jag gjorde

 Många bibliska kärnord kommer för mej nu när jag betänker de deccenier jag förslösat på att översätta Tolkiens smörja som det gällt några av de stora klassikerna, på att kuska land och rike kring mellan Umeå och Smygehuk för att göra propaganda för sattyget och dess upphovsman, på alla de stora och djupt inspirerande ord jag med dånande röst utslungat från ett trettiotal talarstolar om hela detta skojeri.

Ohlmarks låter sig dock inte nöja med att döma ut Tolkiens hela verk och person, utan går raskt vidare till att beskriva Tolkien – sällskapen som en slags ockult sammansvärjning av samma farlighet och räckvidd som Ku Klux Klan eller den sicilianska maffian, något som bevisas med diverse långsökta anekdoter och liknelser med allt från korstågstidens assassiner till SS. Denna typ av rättshaveristisk litteratur brukar i regel skrivas ned på illa stavade små lappar som klistras upp på stan, så effekten av att läsa detta, skrivet av någon som faktiskt kan uttrycka sig, utgivet mellan hårda pärmar på ett riktigt förlag, blir minst sagt svindlande. ”Vem kan ha godkänt detta?” hinner man fråga sig ett flertal gånger redan innan Ohlmarks blir personlig, och därmed spårar ur fullständigt.

Ohlmarks redogör nämligen, med rättshaveristens precision, för sina förehavanden med en ung man, kallad ”Gandalf”, från ett av de svenska tolkiensällskapen. En ung man med ungdomliga intressen, som alkohol och Ohlmarks tydligen ganska så unga fru, vilket kulminerar i en påträngande spritfest hemma hos paret Ohlmarks där frun till Ohlmarks förtvivlan ”tvingas” dricka sprit. Då frun tycks ha mentala problem, följer nästa dag någon slags psykos på fruns bakfylla, vilket slutar med att hon sätter eld på parets hus. Vid det här laget har ”Gandalf” försvunnit för länge sedan, men Ohlmark hävdar envist att denne är ansvarig för förödelsen, och kräver att denne skall ställas till svars, och betala för förödelsen.

Vid det här laget har läsaren inte bara fått intrycket att Ohlmarks ålderstigna hjärna börjat ruttna, utan därtill att hans fru har någon slags affär med ”Gandalf”.  Det skulle kort sagt krävas ett litterärt geni för att framställa detta med ens hälften av den övertygelse som den senile Ohlmarks är mäktig av bara farten.

Verkligheten – Dikten 1 – 0.

Johannes Nilsson är skribent. Hans trista, seriösa killblogg finns att läsa här