Mitt vikariat går ut sista juni. Bästa vore att vara ledig minst 6 veckor innan jag hoppar på sommarschemat. 3 veckors ledigt och 3 veckors konstnärligt arbete, då jag ska försöka få klart mina målningar. Men det kommer jag aldrig att få.

Förra sommaren spela jag in Kulturkampen. Här filmade vi sista avsnittet då dom ska tävla i kistor.

Åkte även ut till Vindelälven för att få riktigt bra kiståkningar på forsen. Filmade från det här fönstret. Inspelningen var väldigt kul, men jag orkar inte ha ett liv där jag har skitkul tre veckor per år och sen typ vilja dö resten av året.

Jag har börjat tänka i andra banor än att göra konst. När man säger det här till folk så argumenterar dom emot och säger ”Nej, du har fel! Du ljuger bara för dig själv!”. Men jag tycker det snarare är självbedrägeri att ”satsa på konsten” genom att jobba på ett slitigt deltidsjobb och sen komma hem och vara för trött för att skapa. Resultatet blir att man bor i en betongbunker, aldrig är ledig och har världens tråkigaste liv.

Då tror jag att de flesta mår bättre av att ha ett jobb som är halvkul och sen kan man vara ledig på kvällarna och äta och bo bättre. Ha betald semester istället för som nu då jag måste jobba hela året och även tvingas till sommarvikariat. Under konstutbildningen såg jag många som hade konstant ångest i blicken över sitt yrkesval, men dom fortsatte ändå. Trots att de aldrig var där eller kom igång med konsten. De vågade inte hoppa av nu när de ”kommit ända hit”, fastän dom antagligen skulle mått bättre av det. De som faktiskt vågat lägga ner går ofta runt och skäms och håller på att förklara sig, som att de gjort något dumt.

Jag tycker att det är dags att skrota den här idén om att man fått en gudomlig begåvning av Gud som man har nån slags skyldighet att förvalta resten av livet. Det är fan inget jävla husdjur som man är skyldig att ta hand om resten av sitt liv. Är det inte längre kul så ska man göra nånting annat. Den här idén om ”kall” gör att man inte behöver betala ut ersättning till konstnärer eftersom de vet om att konstnärer ALDRIG kommer ge upp konsten. Och den enda anledningen till att man fortfarande håller fast vid att man fått en begåvning av Gud är för att inte konstverk av gamla ”mästare” ska sjunka i värde.

Nej, själv kommer jag bli förvånad om jag fortfarande håller på med konst då jag fyllt 40. Jag har alltid haft inställningen att det här är mitt sista år med den här skiten. Jag tänker inte skämmas eller känna mig misslyckad den dagen jag lägger ner.

Tags: begåvning, Gud, kall, tråkigt