MITT FÖRSVARSBREV TILL A-KASSAN

maj 4th, 2016 by Maggan | Filed under Arbete, Konst.

Egentligen gillar jag inte att lägga ut konflikter på internet, jag tycker att man i första hand ska sköta sånt internt. Men jag är så jävla less, det här ärendet har pågått en i höstas, hade jag inte lyckats skaffa ett jobb så hade jag stått helt utan inkomst sen flera månader tillbaka. Eller egentligen började det strula redan förra våren, så det här har hållit på i över ett år. De vill att jag ska betala tillbaka 150 000 kr + skatt och hur mycket jag än skickar in och försöker bevisa så nöjer de sig inte utan fortsätter bara granska.

Eller nu har det gått så lång tid att jag orkar inte ens tycka att det är jobbigt. Trodde precis att allt var över så fick jag ett nytt brev med ännu fler frågor. Har skrivit ett svar där jag har försökt skriva så långt som möjligt för överösa handläggaren med arbete. Tror det blev tio A4-sidor totalt och gick inte att skicka iväg som meddelande på A-kassans sida eftersom ”inmatat värde får vara max 32000 tecken”. Ska skicka det med snigelpost imorgon. För att öka arbetsbelastningen ytterligare skickar jag numera en fråga till min handläggare, väntar på svar och sedan när jag fått svar så skickar jag en ny fråga, istället för att ställa två frågor i samma meddelande.

IMG_7866

Särskilt ska man inte fläka ut myndighetskonflikter på internet, då man lätt framställs som en dussin-rättshaverist i stil med Tomas som har bloggen Plasthimmel, där han försöker svälta sig själv till döds tills en seriös utredning är gjord på Försäkringskassan. Men skitsamma, det kan jag bjuda på. Här är brevet. Ska bli intressant hur dom dömer det här.

BREV TILL A-KASSAN

Hej! Jag har läst igenom dina meddelanden och ska försöka besvara dina frågor. Som jag förstår så vill du ha svar på om jag ska ses som en självständig uppdragstagare och ifall syftet med mitt kreativa skapande är ”affärsmässigt”, alltså syfte att gå med vinst om jag tolkat det rätt. Du vill även veta om jag verkligen stått till arbetsmarknadens förfogande eftersom jag varit aktiv med andra saker samtidigt, ifall allt det andra tagit upp för mycket tid. Ni vill också veta mer specifika saker som t ex om mitt engagemang i Kulturhuset, mitt parti, uppträdanden mm. De kommer jag svara på löpande i texten.

Utifrån vad ni har skrivit har ni bildat er en uppfattning utifrån saker jag lagt ut på nätet, bland annat min blogg. T ex hänvisar ni till ett inlägg 21 juli 2015 i ert senaste brev. Först kan jag bara ha synpunkter på att använda en blogg som ett bevis då den, precis som vilket socialt medium som helst har en tradition av att förvränga och vinkla sanningen för att göra den mer intressant att läsa. Man kan också göra ”en höna av en fjäder” t ex att man tar nåt och får det att verka mer omfattande än det är. Ibland kan det finnas saker i inlägg som måste läsas mellan raderna. Återkommer till det längre ner i texten.

Jag kommer t ex att tänka på bloggaren Kissie, när hon fortfarande var upprorisk tonåring och använde sin blogg i syfte som avloppstank för sin ilska. Förutom att skriva illa om andra la hon upp bilder på märkesväskor som hon köpt billigt i förorten, fotade sig med dyra kläder hon köpt och sen lämnat tillbaka och skrev att hon var rik och hatade sossar. Det här retade upp vänsterrörelsen Revolutionära fronten, som besökte hennes hemadress och skrev ”borgarhora” med grisblod på hennes ytterdörr. Därefter publicerade Revolutionära fronten ett inlägg på deras hemsida om att det var rätt handlat mot Kissie eftersom överklassen ska krossas. I själva verket är hon arbetarklass.

Men ni är en myndighet och det är inte jag, så jag ska inte sitta och tycka saker. Har ni valt att använda blogginlägg till att styrka saker så kör jag på samma linje.

Först ska jag bara säga att den vanliga myndighetskonflikten konstnärer och andra kulturutövare råkar ut för är det motsatta. De vill vara vinstdrivande men får ändå avslag av Skatteverket eftersom de menar att deras syfte inte är att gå med vinst, trots att de faktiskt har en vinst att visa upp och har tagit på sig ett flertal uppdrag där de fakturerar.

Så här står det på bolagsverkets hemsida:

Hemslöjd, biodling, trädgårdsodling, djuruppfödning, jakt, fiske, hästsport eller kulturell verksamhet är exempel på möjliga hobbyverksamheter. Det handlar om något som

– du utövar på din fritid
– inte är din huvudsakliga försörjning
– du gör utan vinstsyfte.

Och så här står det på Skatteverkets hemsida:

För att det ska vara näringsverksamhet ska det vara fråga om yrkesmässig verksamhet, det vill säga den bedrivs regelbundet och varaktigt. Om du bara räknar med att få några enstaka uppdrag anses det inte som näringsverksamhet även om uppdragen är självständigt utförda och vinstsyfte finns. Sådana tillfälliga inkomster är normalt tjänsteinkomster.

Hör gärna med Skatteverket hur dom skulle uppfatta min verksamhet. Det uppdrag jag haft under er ersättningsperiod är det på galleri Verkligheten som jag fakturerade genom Frilans finans. Ni undrade vad utställningen på Supermarket var för något. Den grejen skedde också genom samma galleri och är inbakad i utställningen jag redovisat till er genom Frilans Finans. Nu har jag redovisat alla timmar som en sammanhängande klump, trots att det spridits ut över två tillfällen. Vet inte om det spelar någon roll, om inte så får jag göra om och göra rätt. Men i vilket fall har jag rapporterat in rätt antal timmar. Vet inte om ni räknar dom här sakerna som ett eller två olika uppdrag, i vilket fall rör det sig fortfarande om enstaka uppdrag.

Andra ”uppdrag” jag haft genom åren har antingen handlat om små symboliska summor utan redovisningsskyldighet, belopp som inte ens täcker materialkostnaden. Men oftast får man ställa upp helt gratis. På finlandsfärjan så stod de för resa och en matbiljett. Har svårt att tänka mig att det ens räknas som uppdrag enligt skatteverket. Hursomhelst det är uppenbart att det inte är något jag kan leva på.

Utifrån era brev så är det min fakturering till Frilans Finans som ställer till det hela, det var också det som drog igång all granskning från första början. Jag hade ingen aning om att Frilans Finans var något som skulle orsaka problem ifall jag var med i A-kassan. Jag förstår inte varför gallerier och dylikt inte kan göra som alla andra, betala ut vanliga löner.

Jag hoppade på det här i god tro om att A-kassan skulle bli nöjd att jag faktiskt inte var arbetslös under den perioden, att jag visade upp en arbetsvillighet. Hade jag vetat hur ni resonerar hade jag hellre avstått från alltihop eller skjutit på den här grejen tills jag kommit in i arbetsmarknaden igen.

När jag pratade i telefon så sa ni att det räckte med ett brev där jag berättar från mitt håll och nämnde ingenting om styrkande och intyg från omgivningen. Jag förutsätter att du ger mig rätt information så att du ger mig alla förutsättningar att kunna ha en chans mot er. Dessutom är det väldigt kort tid med tio dagar att både hinna skriva ett brev bemöta era frågor och dessutom samla in andras berättelser. Skulle du komma på i efterhand att det skulle ha betydelse med andra som kan intyga min berättelse får du gärna be mig komplettera.

Anledningen till att jag från början hamnade i situationen med A-kassa var att jag ville byta bana och bli lärare. Mitt syfte med min konst förutom att fylla livet med mening är att försöka få folk att tänka i nya banor, presentera andra sätt att leva som inte går ut på konsumtion, fördumning och distraktion. Kreativitet gör helt enkelt världen bättre. Att arbeta som lärare i bild ger den möjligheten, man har 200 elever som dessutom har en skyldighet att dyka upp och vara intresserad av det man erbjuder, inom konst är det en ständig kamp att fånga folks intresse. På en skola har man dessutom möjlighet att nå grupper som annars är svårt att komma i kontakt med när det gäller konst och kultur. Jag hittade ett vikariat på ett år som bildlärare i inlandet som jag fick, sa upp mig från mitt jobb (eller jag blev faktiskt av med mina timmar eftersom jag städade en skola som gick i konkurs), därefter var planen att jag skulle flytta tillbaks till Umeå och vikariera i bild och så småningom läsa upp ämnen som saknas så jag får en lärarexamen.

När jag flyttade tillbaks till Umeå upptäckte jag att det fanns väldigt lite bildvikariat ute. Dessutom är konkurrensen hård eftersom det finns en lärarhögskola i stan. Dagarna gick och jag fick inga vikariat, trots mina högskolepoäng, meriter och yrkeserfarenhet. Efter ett tag blev jag frustrerad och erbjöd mig att ta fler ämnen. Ingenting hände. Jag hörde till och med av mig och sa att jag kunde läsa in hela högstadiematten (som jag vet att de har brist på) bara jag fick låna en lärobok under nån månad. De fanns ingen bok att låna ut. Hörde av mig till ännu fler skolor. Fick vikariera två dagar på en privat skola, som gav mig lite hopp, men sedan blev det helt tyst igen.

Att jag vill byta bana och bli lärare tycker jag är ett argument för att jag inte har som syfte att försöka leva på min konst, utan att jag faktiskt vill behålla det som ett fritidsintresse. I våras sökte jag in till pedagogisk kompletterande utbildning, jag skulle ha kommit in, men eftersom jag inte gjorde anmälan helt korrekt så blev jag struken. Jag har sökt in i år igen på rätt sätt och hoppas på att börja plugga till hösten.

När ni hänvisar till inlägget 21 juli 2015 där jag skriver att ”det är ju inget man orkar i längden, bara att ställa ut konst utanför de stora städerna är ju fruktansvärt otacksamt. Oftast obefintlig budget och mediabevakningen blir notiser i lokaltidningar som ändå ingen tar på allvar…” så menar ni att det är ett bevis för att jag ändå vill gå med vinst. Det står ingenting i inlägget om att jag ska flytta till en storstad eller att jag ska börja höra av mig till ställen som tar betalt. Det som det står är att jag är jävligt less på alltihop. Det skulle lika gärna kunna tolkas som att det är därför jag ska bli lärare istället. Det skulle också kunna tolkas som att jag bara klagar i stunden, på samma sätt som man i stunden kan hata sitt jobb fast man inte vill förlora det i slutändan, eller folk som i stunden tänker att dom ångrar sina barn eller vad som helst. Inlägget skulle också kunna läsas mellan raderna och ses som en kritik mot hur centraliserad mediebevakningen är, att det är dåligt för samhället.

Jag fungerar så att ju mer saker jag gör desto mer aktiv blir jag i stort. Det värsta som finns är att inte göra något alls, då jag riskerar att falla in i passivitet. Det borde ligga A-kassans intresse att människor inte passiviseras, på så vis står de mer till förfogande till arbetsmarknaden. Under hösten då jag var utan jobb och hela den besvikelsen så blev jag nedstämd. Till slut stod jag inte ut och började göra grejer för att ta hand om min hälsa, genom att engagera mig i kulturhuset, träna dans och planera in saker som jag kunde se framemot. Folk i min omgivning kommenterade att jag fått något nytt i blicken, var piggare och fick mer saker gjort. Precis som allting annat så påverkar det också mitt arbetssökande positivt.

En viktig grej som arbetsförmedlingen också trycker på är att utnyttja personliga kontakter. För att det ska kunna ske så bör man röra sig ute bland folk. Genom kulturhuset har jag fått kontakter där jag fått tips om saker som jag sedan lämnat in intresseanmälningar. Jag fick också mitt nuvarande jobb genom en kontakt jag hade på Kulturhuset. Du frågade efter fler saker som jag gjort och en grej är att jag uppträtt med en dans till en spelning med Steso Songs på Umeå Open. Det skedde under en helg och vi fick ingen ersättning. Tror hon fick resan betald. Det var max tolv pers som såg våran grej. Jag gillar inte sport eller gymträning, men däremot gillar jag dans. Precis som de som är med i ett fotbollslag och åker iväg på match så anser jag att jag har rätt viga en helg till att uppträda med en dans.

Hon som jag uppträdde ihop med bor i Småland. Eftersom jag nu hade en anknytning till den ort hon bor i, gjorde att jag även sökte ett lärarjobb där. Hon hjälpte till genom att rekommendera mig. Har ett mail från 22/4 2015 det framgår att jag sökt tjänsten och att de tagit emot ansökan.

Jag kan förstå att det ser ut som att jag gjort mycket saker under den här perioden ifall man inte känner mig. Jag är också fullt medveten om att man inte kan använda sin A-kasseperiod hursomhelst. Under den period jag gått på A-kassa har jag dragit ner min konstnärliga skapande avsevärt, däremot är det omöjligt att nolla skapandet då det är förankrat i hela min person och hela mitt liv, mina intressen och har vart det som jag var tolv. Ska försöka ge en bild av mig.

När jag gick i gymnasiet så pluggade jag heltid. Istället för som mina jämnåriga gjorde, blev ihop med nån jobbig missbrukare som de skulle rädda, så ägnade jag min tid åt att bygga luciatåg i papp i naturlig storlek som jag sedan ställde upp på rad i aulan på skolan och bjöd in hela skolan till ett luciatåg. Där fick de sitta i 40 minuter samtidigt som jag spelade julmusik från en kassettbandspelare. På nätterna gjorde jag affischer som jag klistrade upp på elskåp på stan. Jag var med i en teatergrupp där vi repade varje vecka och mot slutet hade vi en föreställning. Flera gånger i veckan målade jag. Jag tecknade varje dag. En gång tecknade av alla personer i en klass på min skola och la det anonymt i deras fack. Jag var med i elevrådet. Under andra året på gymnasiet så brukade jag göra affischer i form av satirer som jag kopierade upp och satte upp i korridoren. En gång gick jag ut på natten och målade om en offentlig friggebod i en annan färg som ett roligt skämt. Jag skrev dikter som jag gjorde illustrationer till och ställde ut i skolans bibliotek på eget initiativ. Jag och en kompis hade ett band som hette Silikonsvampar. Det här samtidigt som att jag var en engagerad, högpresterande elev som lämnade skolan med bra slutbetyg.

När jag studerade på högskola så dansade jag fyra gånger i veckan. När jag kom hem efter dansen så stod jag helt maniskt framför spegeln resten av kvällen och tränade danssteg så jag skulle bli bättre. Mest för att dämpa min ångest. Det här var runt 2005 då vi också hade Bokbål förlag, då var vi betydligt mer aktiva än vi var nu. Jag höll även på med graffiti, var engagerad i festivaler och uppträdde med dans. Under vissa perioder lönearbetade jag också extra. Det här påverkade inte mina studier. Tror aldrig jag har fått någon restuppgift ens.

Under mitt år i inlandet så arbetade jag som lärare i högstadiet på heltid. Det var en hård prövning att komma in som helt oerfaren och sätta sig in i allt och dessutom sakna pedagogisk utbildning. Vem som helst kan ju förstå att det här tar mer än en heltid när allt är nytt och då man gör allt för första gången. Det är också lätt hänt att ta på sig arbetsuppgifter som leder till övertid när man inte har tidigare erfarenhet, vilket jag råkade göra vid flera tillfällen. Trots att jag gjort konstnärligt arbete på min fritid så har det inte påverkat min prestation på jobbet, utan lämnade arbetsplatsen med goda referenser.

Jag tycker personligen att det är betydligt mer inspirerande att ha en lärare i ett skapande ämne som faktiskt fortfarande håller på istället för att bara ge upp allt helt. Därför tycker jag det är viktigt att hålla igång på fritiden och fortsätta fördjupa sin ämneskunskap. Många gånger har jag suttit kvar i bildsalen efter dagens slut och målat med vattenfärger. Finns blogginlägg här
http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=14907
http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=15358

Det enda jag faktiskt var tvungen att dra ner på under det här året var bloggandet, eftersom man måste vara mer restriktiv med vad man publicerar publikt när man arbetar som lärare. Tonåringar är dessutom duktiga på att googla. Hade en del gamla grejer som de hade hittat på som skapade en del problem.

Eftersom jag blev hämmad och inte kunde blogga fritt så var jag tvungen att få utlopp på något annat sätt. Det här gjorde att jag flyttade över nästan hela min aktivitet till ett annat forum där jag kunde skriva under pseudonym. På kvällarna efter jobbet satt jag hemma ensam och skrev nätdagbok om mitt liv just då och ångesten att bo i ett litet samhälle där man inte känner nån. Det här var det som sedan sammanställdes till en roman. Texterna i boken är skrivna i realtid och jag skulle säga att det är väldigt svårt att minnas tillbaka och skriva allt det där i efterhand. Här är åter svaret på din fråga, ja den är skriven under det år jag faktiskt arbetade. T ex så här kan det stå i boken:

Har suttit instängd i lägenheten hela helgen. Jag känner mig som en hemtjänsttant där de enda aktiviteterna som händer är när man ska äta, sova, bajsa, duscha och handla.

I stunden när jag skrev det här upplevde jag inte att jag gjorde konstnärligt arbete, utan tror att jag slösat bort min dag till ingenting. Det är inte förrän långt efter som man kommer på att det här är nåt som går att använda. Det här är en ständigt återkommande grej. Därför är det jättesvårt att avgöra i varje stund vad som är konstnärligt arbete. Det här försvårar att jag håller mig på rätt sida hur mycket jag får skapa under min period då jag får ersättning av er.

Nya Partiet blev ett annat sätt att få utlopp för min kreativitet under det här året. Jag startade den efter årsskiftet 2013/2014, det enda som partiet består av är en wordpressblogg där jag klipper ihop texter från politiska sidor med vilt skilda åskådningar som egentligen inte passar ihop med varann. Den skrevs utan avsändare och kunde på så vis inte kopplas till mig. Skulle jag suttit och skrivit alla texter skulle det tagit betydligt längre tid, men de flesta texter är lite slarvigt ihopklippta. Allt som ett roligt skämt för att reta alla som ska vara så präktiga och ängsliga på nätet. Och ifall det skulle uppdagas att jag låg bakom bloggen så skulle ingen orka gå igenom och granska innehållet i texterna eftersom de är så otroligt långa och tråkiga. På så vis kunde jag ha den här bloggen ifred.

Här är ett exempel på då jag tagit texter och klippt ihop med andra texter:

https://npnyapartiet.wordpress.com/2014/01/06/bort-med-kommunala-klotterplank-nu-ar-det-slutflummat/

Och här är en av de texter jag stulit från:

http://blogg.vk.se/agren/2009/09/02/bort-med-kommunala-klotterplank-nu-ar-det-slutflummat/

När jag slutade lärartjänsten så blev jag mer öppen med att jag hade med ”partiet” att göra. Det finns dock ingen styrelse eller kassör eller organisering överhuvudtaget. När vi skriver att vi delar ut flygblad så har jag gått utanför min dörr och fotat en utskrift med Nya Partiet och sedan lagt ut på bloggen att vi haft flygbladsutdelning. Den här avhopparbloggen om partiet (som min kompis skrivit på uppmaning från mig) tycker jag talar också för hur oseriöst det är:

http://avhopparna.blogg.se/2014/september/magdalena-nordin-sektens-utslitna-madrass.html

Citat från ovanstående länk:
Anledningen till att hon överhuvudtaget låtsas bry sig om politik är för att det är så inne på twitter. Annars är hennes förebilder Blondinbella, Kissie och random slampa från Paradise Hotel, och hennes enda ambition är att bli någon slags ”kändis”, och det blir man ju om man sitter i riksdagen, tänker hon. Som vanligt blev det ju en flopp med sexton röster, och utanför själva sekten utgår vi ifrån att hon köpt varenda röst med en avsugning. Hon är nämligen – om ni ursäktar uttrycket – ett riktigt luder, som desperat försöker ligga sig till den framgång som hon saknar talang för att skaffa på andra sätt. Sektens ledning har inte varit sena att utnyttja hennes totala brist på självrespekt, och förutom att använda henne som utpressning mot andra medlemmar försökte de skicka henne att infiltrera Rättvisepartiet Socialisterna, vilket ledde till att hon spred klamydia över hela Umeås lokalförening.

Som ni själv ser på Nya Partiets blogg så är de flesta inläggen skrivna under tiden jag arbetade, vi har inte förberett oss något inför valet. Flygbladen och annat grafiskt är också gjort under året jag arbetade.

Anledningen till att jag skrivit så mycket på nätet är för att jag undviker kommersiella sociala medier. Jag är en stark motståndare till Facebook eftersom de tömmer resten av internet på aktivitet. Har skrivit om det redan 2013:
http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=12031

Dessutom är det väl känt att överanvändning är inbyggt i systemet, med ständiga aviseringar mm. Det finns dokumenterat att Facebook skapar problem på både arbetsplatser och i skolor, vilket gör att ifall man stänger ner sitt konto så frigör man enormt mycket tid. Jag har haft det inaktiverat under långa perioder och i somras tog jag faktiskt steget att radera det helt.

Jag har svårt att se skillnaden mellan att publicera texter på internet och publicera saker i en tidskrift. På ett sätt är det mer jobb att ha det på internet eftersom man själv står för redigering med vad som ska vara kursivt och inte, moderera kommentarer och så vidare. Ibland är det saker som jag redan skrivit på internet som jag bara mailar iväg. En publikation är t ex en chatt med en kompis. Kanske att det förväntas finnas ett annat syfte än ifall man publicerar det i en tidskrift. Jag har aldrig begärt någon ersättning för de texter jag publicerat i Det grymma svärdet. Mitt syfte är att jag vill stödja ett projekt som är bra ideologiskt, där de blandar oetablerade med etablerade då det bidrar till att lösa upp hierarkier i kulturvärlden.

Tidskriften klassas också som en icke professionell tidskrift, hittade en länk till detta citat:
http://100hundar.blogspot.se/2015/11/ater-min-tid-just-nu.html

En hobbytidskrift om utanförskap med brett antal deltagare, äkta punk. Ibland ignorant, ofta udda och lockande.

Den senaste texten som handlar om Darkweb skulle jag aldrig våga skriva eller publicera under när jag samtidigt går på ersättning eftersom den är mer omfattande. Detta trots att jag är helt säker på att det inte skulle hindra mig i mitt arbetssökande eller ett heltidsjobb. Under hösten när A-kassan började strula så kände jag att det inte längre var värt. Från och med November bestämde jag mig för att inte längre ta emot ersättning från er, fastän jag har dagar kvar. Som ni ser så har jag inte fyllt i era kort från den perioden. Jag ville hellre känna mig fri och kunna göra vad jag vill, därför skrev jag texten under November, som sedan trycktes i December. Som ni ser ifall ni bläddrar i bloggen så har det dykt upp både målningar och teckningar i stor kvantitet strax innan jul och framåt, något som jag också låtit bli att göra under den period då jag haft ersättning eftersom jag varit rädd att det skulle få konsekvenser.

Jag startade också upp galleriet i växthuset som ni pratar om, om ni går in på galleriets hemsida så ser ni att det första inlägget är publicerat den 2 november. Äldre grejer som jag i efterhand påstår är kopplade till galleriet är en efterkonstruktion, det är ett sätt att blåsa upp och få saker att verka mer omfattande än det faktiskt är. Ett exempel på något som egentligen inte är kopplat till galleriet är skulpturparken, som du frågade efter. Återkommer till den längre ner i texten.

https://galleri.umeakulturhus.se/

Jag förstår inte vad andra gör med sin tid. Jag tycker det är helt meningslöst att ligga på stranden, shoppa, se på TV, sporta och grilla. Jag hatar sommaren, varje sommar när folk är ute och spelar kubb så känns det som att jag kollar på en film när andra har roligt av nån oförklarlig anledning. Jag har varken barn eller pojkvän som tar upp tid.

Eftersom mitt kreativa skapande flyter ihop helt med mitt privatliv är det omöjligt att hålla sig helt ifrån det. När jag ältat mina A-kasseproblem till mina kompisar så svara dom ”du borde göra konst av hela den där grejen”. Nu tänker jag inte göra det, men rent hypotetiskt, när jag sitter här och försöker försvara mig, ska jag räkna det som konstnärligt arbete? Jag tycker faktiskt att det är rätt kul att skriva, det ligger ganska nära mitt konstnärliga känner jag nu. Jag kräver inte att du ska kunna svara, jag vill bara visa hur svårt det är att dra gränsen. Om ni inte är helt säkra på hur ni ska bedöma det hela, kan ni då förstå att det kan vara ännu svårare för mig att veta var er gräns går som inte sitter och jobbar med det här 8 timmar om dagen?

Hoppas det här ärendet pågår hela sommaren så jag slipper hänga på stranden och kan sitta inomhus och skriva.

I de flesta sammanhang känner jag mig helt utanför. Samtalsämnena i min ålder brukar ofta vara bolån, barn, sin trädgård och utbyggnader på villan. Söndagar är en helgdag då man förväntas umgås med nära och kära och då brukar jag känna mig extra ensam. Jag tycker det var vart skönt att Kulturhusets möten oftast legat på söndagar, då man träffas, tar upp lite saker som man är intresserad av att prata om och saker man vill göra. Det ger nån form av gemenskap. Mötet tar drygt en timme, det är alla möjliga människor som vart ideellt engagerande, många har jobbat heltid och ändå gjort betydligt mer jobb än mig. Ofta har jag haft dåligt samvete för att jag vart lat och mest vart där och druckit kaffe.

Alla våra möten, protokoll, vem som gjort vad finns dokumenterat på våran wikisida. Där kan du gå in och läsa https://wiki.umeakulturhus.se/p/Huvudsida

Trots att jag ofta raljerar över folk som har villa och trädgård så kan jag ibland känna en avund. Särskilt under vår och sommar brukar jag sukta efter en sommarstuga. Tror dock inte jag skulle vilja äga en stuga om det verkligen gällde. Under sommaren 2015 bestämde jag mig för att använda kulturhuset som substitut för sommarställe och började odla, byggde en berså och vattnade växter. Vi åkte ut ett helt gäng och hämtade gratis björkar som kommunen delade ut och planterade dom i en ockult cirkel ute på kulturhusets gårdsplan. Nästa gång jag träffade folk som pratade trädgård och stugor så försökte jag ta mig in i samtalet genom att berätta om björkplanteringen, men märkte snabbt att hela berättelsen blev alldeles för abstrakt och främmande i förhållande till en vanlig trädgårdsodling och lyckades inte ta mig in i villagemenskapen.

Förutom odling så ville vi ha fontäner, trädgårdstomtar och gjutna betongkrukor, ungefär sånt som Martin Timell brukar tipsa om att man ska göra. Jag hittade åt en inspirationsvideo på nätet där en kvinna med bärsjal använder sin föräldraledighet till att göra instruktionsvideor om hur man blandar ner svart färg i gips, formar det till ett hjärta så det ser ut som att det är gjort i betong. Vi ratade hjärtidén ganska snabbt eftersom det kändes trist, fantasilöst och hjärndött. Att gjuta saker i betong skippade vi också eftersom det var dyrt och besvärligt och skulle ta för mycket tid. Istället kom vi fram till att det var enklare och roligare att bygga en skulpturpark av gammalt bråte som fanns lämnat på Kulturhuset. Så här är svaret på din fråga var skulpturparken är för något.

Skulpturparken var en grej som jag drog igång. Jag uppmanade att vem som helst fick komma dit och bygga. Jag har alltså inte byggt skulpturerna själv, förutom den första som jag var med och hjälpte till att spika fast några plankor under ett par timmar. Den skulpturen ramlade ihop någon vecka senare. Syftet var mest att göra något tillsammans. Alla som haft nyckel till huset har delat på ansvaret att hålla huset öppet under workshopen. Så här står det på våran wikisida:

Veckan efter midsommar kommer vi skapa en skulpturpark utanför Umeå Kulturhus. Vi kommer bygga den av gammalt skrot, diverse bräder och annat material som finns tillgängligt. Helst så stort och hippie som möjligt, målet är inte god smak. Eventuellt har vi tillgång till en svets. Ta med alla du känner och gärna bra skulpturbyggarskrot.

Jag kan förstå att ni tycker att alla dom här grejerna som jag hela tiden gör, tillsammans bildar nåt större. Ni frågar om det har något syfte och i så fall vad. Självklart finns det ett syfte. Vet inte om jag kan svara på exakt vad, kanske finns det flera olika syften. Ibland får jag hem en tidning från Svenska kyrkan med posten. Hälften av alla artiklar brukar handla om att det är viktigt att skapa. Jag är inte religiös, men kanske är mitt syfte ändå andligt. Men det som jag tror ändå väger tyngst, är nog det som jag nämnde i början att jag vill skapa ett alternativ till att livet bara ska bestå av konsumtion och distraktion. Kulturhuset är en ickekommersiell plats där man kan umgås på andra sätt än att shoppa. Det är också en drogfri plats, så det är också ett annat sätt att umgås än att supa. I min ålder brukar många klaga på att man förlorar fler och fler vänner och blir isolerade, särskilt de som är utan familj. I och med kulturhuset upplever jag det motsatta, att jag känner fler människor än någonsin. Mitt syfte med mitt skapande i sin helhet är att inspirera andra att göra saker, därför är det viktigt att också sprida det jag gör, bland annat genom att publicera på blogg, ställa ut, uppträda, åka på festival och visa grejer osv.

Allt man gör har ett syfte, oavsett om man bowlar, ser på TV, köper kläder, går på gym eller går på krogen. Bara för att det har ett syfte som man inte känner igen behöver inte automatiskt betyda att syftet är att gå med vinst.

En sak som jag skäms över att erkänna är att kändisskap och uppmärksamhet är en drivkraft. Kanske inte på det sätt som beskrivs längre upp i texten där jag beskrivs som ”sektens utslitna madrass”, för att bara för att vara lite extra tydlig då jag faktiskt skriver till en myndighet just nu. Jag njuter av uppmärksamhet och älskar när det rasslar till i besöksstatistiken på min blogg. Nu händer det tyvärr ganska sällan eftersom ingen längre läser bloggar. Däremot skulle jag inte säga att det är ett syfte, då uppmärksamhetsbehovet aldrig får ske på bekostnad av det som faktiskt är syftet.

Men oavsett om det är ett syfte eller en drivkraft, så är det trots allt inte samma sak som att vilja leva på det man gör. Bara för att bigbrotherstjärnan Linda Rosing går ut på Stureplan, sniffar kokain på toaletten, blir påsatt av en bratkille, hamnar på löpsedeln så betyder inte att det i slutänden har ett vinstsyfte.

Ifall man är intresserad av att bli en självständig uppdragstagare så är det viktigt att vårda sitt varumärke. Kommer att tänka på Gina Dirawi då hon var programledare för melodifestivalen i SVT. Hon råkade samtidigt lägga ut en bild på en bok på sin blogg som var skriven av en person med tvivelaktig världsåskådning. Hon riskerade att förlora sitt uppdrag, men redde ut det genom att plocka bort inlägget och be om ursäkt. I fortsättningen fick hon direktiv av sin uppdragsgivare att bli mer försiktig med vad hon publicerar på sociala medier.

Länk: http://www.svd.se/gina-dirawi-i-blasvader

Om jag då efter att ha tagit del av den här händelsen, medvetet lägger ut ett blogginlägg där jag skriver att jag läser exakt samma bok, enbart i syfte att smutsa ner mitt ”varumärke” vore ju inte särskilt smart ifall jag är intresserad av att göra mig tillgänglig för eventuella uppdragsgivare.

Länk till inlägg: http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=13318

Kissie är en bloggare som gått från att ha ett syfte att skiva av sig och provocera, till att faktiskt ha ett vinstsyfte. Däremot fick hon problem eftersom en gammal film läckte ut på nätet där hon säger i filmen att hon sätter upp nazistiska klistermärken på stan. Det här gjorde att hennes samarbetspartners bröt. Detta trots att filmen uppenbart, åtminstone som jag tolkar det är oseriös eftersom hon säger i samma filmklipp att hon ”ska äta döda kadaver” vilket verkar osannolikt. Man ser heller aldrig i filmen att hon faktiskt sätter upp de klistermärken hon påstår sig göra. Att då, fastän jag är fullt medveten om det här typen av handlingar får affärsmässiga konsekvenser, ändå kör på Kissies nazisthumor, genom att skriva på min blogg helt okommenterat att ”Motståndsrörelsens hemsida är förövrigt en av de mest underhållande sidor att slösurfa runt på förutom Blocket och Vårdguiden.” är inte en strategi man använder ifall man är intresserad av att tjäna pengar på det man gör.

Länk till inlägg: http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=11982

I citatet från Kulturhusets wikisida så skriver jag att målet med skulpturparken är inte god smak. Ifall jag haft ett vinstsyfte har jag väl istället gjort saker med god smak istället för dålig smak?

Jag har stött på människor många gånger som blir provocerade över min ovilja att försöka leva på min konst, så nej det finns inget vinstsyfte återigen.

Jag kan förstå att det är svårt att sätta sig in i konst, kultur och skapande om man kommer från ett helt annat håll med helt andra intressen. Jag tvivlar inte på att ni har försökt. På samma sätt tycker jag det är svårt att sätta mig in i allt som ni sysslar med. Skillnaden mellan oss är att ni inte har någon skyldighet att förstå det jag gör, den skyldigheten har jag däremot mot er. Det här har jag inte lyckats så bra med, uppenbart är jag väldigt kass på att ha och göra med myndigheter. Det här är också ett skäl till att jag aldrig vill bli uppdragstagare, utan föredrar en vanlig lön där nån annan står för all byråkrati och redovisning. Antagligen tycker ni att jag passerat gränsen för vad man får göra och kommer förmodligen döma mig till ”grov vårdslöshet” och göra så jag blir återbetalningsskyldig hela summan på 150 000 kronor. Jag borde ha kollat upp noggrannare innan om Bokbål förlags verksamhet verkligen var vilande. De misstag jag gjort har jag i varje fall försökt ställa till rätta.

Ni tycker säkert att jag är en bortskämd naiv konstnär som inte vet något om verkligheten och borde sättas på plats. Mycket möjligt att jag inte vet så mycket, särskilt lite vet jag hur A-kassan fungerar.

Det här är faktiskt första gången jag haft A-kassa eftersom jag innan bara hankat mig fram på tillfälliga deltidsjobb som gör det svårt att ta sig in i systemet. Jag har haft arbetspass som är tre timmar mitt i natten med obefintlig OB och för att man få arbetspass ända upp till sex timmar och dessutom dagtid gäller det att klättra och visa framfötterna, först då är man värd det. Tror aldrig jag lyckades klättra ända dit. Har också haft arbeten som inte är utformade så man kan jobba mer än deltid, eftersom heltid innebär en risk för bestående arbetsskador.

Under den period jag haft ersättning från er har jag fokuserat mig på att söka arbete och lämna in mina aktivitetsrapporter i tid. Arbetsförmedlingen anser också att jag skött mitt arbetssökande under den här perioden.

Umeå vill gärna framställa sig som en växande stad med många nya gallerior och flådiga byggen. Men för den som bor här är det extremt svårt att få ett jobb. Det enda som i princip finns är sjukhuset och universitetet. 40 000 studenter gör att konkurrensen om jobben blir ännu hårdare. Det är inte direkt som på 80-talet, då man bara kunde ställa sig och jobba på bandet på Volvo om allting sket sig. Under sommaren 2015 lyckades jag till slut hitta ett arbete genom en kontakt på Kulturhuset, som också är min konstnärskompis. Min kompis rekommenderade mig på arbetsplatsen, jag kom på intervju och fick börja jobba i september.

Arbetet jag hamnade på riktar sig främst till gymnasieungdomar som jobbar extra under en kort period, för att sedan ta sig vidare i arbetslivet. Arbetsuppgifterna är väldigt tuffa och lönen är provisionsbaserad. De flesta klarar inte av den här typen av arbete. Under min period såg jag många droppa av, ibland redan efter en vecka och ibland efter nån månad. Jag blev kvar utan att klaga. Det blev också min försörjning. Jag tycker att det här är en indikation på att jag har en vilja att arbeta, att jag står till arbetsmarknadens förfogande genom att vara beredd att ta vilket jobb som helst.

Den finns en regel att ifall man jobbat heltid i tolv månader så kan det man gör på fritiden räknas som en bisyssla. Då hade jag sluppit allt det här. Jag vet att jag flera gånger försökt trycka på att det borde ses som tolv månader, eftersom jag arbetat heltid i 11 månader och två veckor. Men eftersom det fattas två veckor så kvalar jag inte in. Tycker ändå att att det framgår av mina beskrivningar att jag klarar av en heltidssysselsättning och samtidigt göra en massa grejer utöver det. Som sagt, jag upplever inte ens att det tar nån tid då det är en sån naturlig del av mitt liv.

I sommar hade jag tänkt flytta ner till en håla som ligger längs Norrlandskusten. Förr var det en blomstrande industriort, men nu är det mest avfolkning och tomma lokaler. Det finns en konstförening på orten som tagit över och fixat till en gammal industrilokal. Syftet är att få igång ett ökat ideellt engagemang bland invånarna. Konstföreningens har likheter med Umeå kulturhus och jag vill gärna bidra med min kunskap. Som jag tidigare nämnt så hänvisar ni till ett inlägg där jag klagar att det är värdelöst att göra saker utanför de stora städerna. Hade jag på riktigt velat ha något annat hade jag väl varit på väg till Stockholm nu och inte flyttat till en ort som är ännu mindre än Umeå. Praktikersättningen är väldigt låg och jag måste skarva med egna sparpengar. Om jag blir återbetalningsskyldig de 150 000 kronorna vet jag inte om jag har råd att göra det här. I höst hade jag tänkt läsa in pedagogiken på ett år så att jag får en lärarexamen. Det kommer också bli svårt ifall jag måste betala tillbaks så mycket pengar.

Jag klandrar er inte personligen om ni fäller mig. Ni har era regler och bestämmelser som ni måste följa. Jag har också haft arbeten där jag måste följa instruktioner och direktiv, trots att jag själv inte alltid kan stå för det. Jag delar samma syn som er, att så som det funkar idag så måste man arbeta och då ser man till att göra det. Ifall inte jag gör dom här arbetsuppgifterna så måste nån annan göra det. Men ibland, när jag känner i hela kroppen att det här beslutet inte gynnar nån, så har det faktiskt hänt att jag gör på ett annat sätt, trots att det strider mot avtalen och att allt mitt arbete kontrolleras av ledningen. Eller åtminstone kan man leta efter saker som legitimerar det beslut man vill ta istället för att leta efter det motsatta.

Tags: , ,

7 Responses to “MITT FÖRSVARSBREV TILL A-KASSAN”

  1. Tomas Blom skriver:

    Vill rätta ett litet fel. Jag heter Tomas, inte plasthimmel. Hade du läst något jag skrivit på sidan hade du vetat det.

    • Maggan skriver:

      Har ändrat nu, hoppas det blev rätt. Återkom igen ifall det är nåt mer jag ska ändra. Jag har bara läst din blogg sporadiskt, oftast genom länktips. Hur går det med din grej nu? Försäkringskassan lär ju vara ännu värre att ha att göra med.

  2. Tomas Blom skriver:

    Tack för korrigeringen. Sen är det ju också så att jag inte begär rättelse av FK utan att utredningar från tillsynsmyndigheter och polis ska genomföras. Jag gör det inte för min egen skull utan för att mina o dina barn ska slippa genomleva samma skit som jag har fått göra. Som fullt frisk kan det kanske vara svårt att ta in. Kalla mig gärna rättshaverist. Det skiter jag i. Jag gör det jag brinner för. Det handlar inte om mig utan om de som växer upp nu o tror att det här landet är Perfekt.
    När Nazisterna ströp mattillförseln till Warzawa-ghettot uppnådde man sitt grundmål. Folk började slåss med varandra om mat istf mot makten. Stark liknelse kanske men med samma grundmekanismer. Det finns en feodal vibration i det Demokratiska Landet som måste bekämpas.
    Det gör vi bättre tillsammans, än mot varandra på gräsmattan. Ha en fin KristiFlygareDag!

    Tomas

    • Maggan skriver:

      Jag har respekt för det du gör, även om det kanske inte framgick i texten. Jag är också rättshaverist och gillar andra rättshaverister. T ex denna rättshaveristblogg följer jag flitigt https://blog.mmn-o.se/
      Jag vet att många har haft liknande problem med A-kassan, så det här är något som angår många. Hjälp från omgivningen är alltid bra, jag kanske hör av mig ifall dom börjar tjafsa mer. Ha en bra Kristiflygaredag du med!

  3. Tomas Blom skriver:

    Jag kan hjälpa dej att koka ner lite. Kan kännas tufft att lämna över delar av sitt liv till nån annan. Har varit där själv. När livet krockar med lagstiftning o idioti. Fundera på saken.

    Tomas

  4. Anna Pia skriver:

    Du är grym! Jag kan vittna om att du talar sanning 🙂 Lycka till i kampen!

  5. Daniel skriver:

    I fought the law and the law won
    https://m.youtube.com/watch?v=I0sI6eFarFE

Leave a Reply