THE SQUARE – EN FILM AV RUBEN ÖSTLUND

september 18th, 2017 by Maggan | Filed under Konst.

Var på bio igår och såg The Square. Filmen handlar om en konsthall och den går ut på att kritisera den institutionella konstvärlden. Grundbudskapet i The Square var: Konstfolk är ytliga och vill ge sken av solidaritet, där dom ger några kronor till några tiggare för att visa att dom är goda människor, men är inte goda på riktigt. Ruben Östlund gör detta genom att klippa scener mellan rika kulturfolk och fattiga tiggare med en pappmugg.

Läste en recension i DN där de skrivit att ”Ruben Östlund gör kaos med konstvärlden i denna gränslöst underhållande samtidssatir i världsklass.” Det är ingen nyhet att kulturvärlden är pretto. Min totala upplevelse av filmen var att jag blev uttråkad och jag lärde mig heller inget nytt.

Jag har stött på den här typen av kritik och har väl själv ägnat mig åt den till och från. Ruben Östlund raljerar över konstvärlden på ett sätt som obildade vuxna människor som tror att konst innebär att ”vara bra på att teckna och måla” brukar göra. I introt blir konsthallschefen intervjuad av en journalist som reagerar på en text som handlar om att något blir till konst när det hamnar i en konstnärlig kontext. Förmodligen har Östlund bildat sig sin uppfattning av konst genom släktingars tyckande och genom grundskolans bildämne där de fått se en bild på pissoaren och fått berättat att folk blev upprörda för att de kallade det för konst. Jag förstår inte riktigt problemet med att prata om att innehållet och budskapet kan ändras beroende på sammanhang. Eller tänker Ruben Östlund att konst är ungefär att man skvätter lite färg på en duk, sedan får betraktaren bara ”känna” budskapet utan någon som helst förförståelse?

I konsthallen står några jordhögar. I ett klipp får vi se konsthallsbesökare, som vänder tillbaka av ointresse så fort de ser högarna. En städare kommer in med en städmaskin i utställningshallen och råkar av misstag städa bort delar av konstverket. Jag tror att Ruben Östlund försöker vara ”modig” och ”avslöja” Kejsarens nya kläder, att utställningen egentligen bara är skit. Möjligtvis att den var det, den mesta konst är skit. Men ett fel som jag anser att han gör är att han avfärdar alla försök till att förklara verkets uppkomst. Det finns ett problem med att enbart titta på produkten och ingenting på själva konstnärliga processen. Det är ju t ex helt värdelöst att titta på en modernistisk målning som ett tolvårigt barn skulle ha gjort, om man inte fattar att det handlar om att frigöra människan från traditioner, bryta alla regler och inte låta sig påverkas av skolning. Hur kan man inte förföras av den tanken?

T o m Skolverket införde för 20 år sedan kriterier som skulle främja att man tittar på processen framför slutprodukten. Där bedömer man den konstnärliga kvalitén snarare på om man arbetat undersökande och experimenterande, snarare än om man gjort något ”fint”.

Filmen består av en mängd olika situationer och miljöer. Bland annat får vi följa med på en kulturfest. En väldigt märklig grej var att Ruben Östlund försökte måla upp en ”hemsk” bild av att konsthallschefen ligger runt. För det första är man inget svin om man är full och hoppar i säng med någon främling. Filmen försöker framställa hur han sårar känsliga kvinnor, som att de inte fattar att om man börjar hångla på fyllan utanför en toalett och sen går hem, bara är ett knull. Som att Ruben Östlund utgår från att kvinnor är ute efter att hitta den rätta men istället blir lurade.

Sedan vill Ruben Östlund måla upp att han utnyttjar sin maktposition eftersom alla vill ligga med han. För det första är konsthallschefer inte särskilt intressant byte. De har ju inte så mycket makt, deras utställningar är en lång byråkratisk process, där man planerar fyra till fem år framåt. Om du försöker ligga dig till en utställning, så har du glömt bort hela målet med liggprojektet om fyra år. Vilka utställningar som tas in beror på statliga kulturprogram där de ska fylla ett visst antal punkter. Dessutom är den enda vägen in i konsthallsscenen att bli internationell först. Ska man ligga sig till framgång är det bättre att gå på någon curator, privat gallerist eller liknande.

Filmen är plågsamt lång att se. Som tur är har jag vart i konstvärlden och kan skratta igenkännande då och då, vilket gjorde att tiden gick lite fortare. Fastän han försöker kritisera konstvärlden så tror jag snarare att det är den publiken han charmar, då de har gemensamma referenser. Jag skulle snarare säga att Rubens Östlunds ”samhällssatir” mot orättvisor och mot konstvärlden, är ungefär lika djup som Pinks kamp mot kvinnors skönhetsideal i Hollywood:

Tags: , , , ,

4 Responses to “THE SQUARE – EN FILM AV RUBEN ÖSTLUND”

  1. Ludvig Köhler skriver:

    Fast är det inte lite förmätet att bestämma vad grundbudskapet är i en film åt en regissör? I de intervjuer och samtal där Ruben Östlund har pratat om filmen som jag har hört har han ju inte nämnt det du beskriver överhuvudtaget. Jag skulle bli ganska ledsen om någon bestämde åt mig vad grundbudskapet var i en film som jag har gjort, om min tanke med filmen var något helt annat. Jag tycker The Square är en bra film eftersom den går att se från många olika vinklar. Du ser ett grundbudskap och jag ser ett annat.
    Jag tycker inte heller The Square handlar om konstvärlden, utan snarare om vår tid och vårt samhälle, där konstvärlden blir en tacksam ingång, kanske för att konstvärlden mer än många andra branscher är så beroende av vad som pågår just nu. Det blir förstås lite schablonartat om konstvärlden men i gengäld tycker jag att Östlund på det hela taget lyckas säga något substantiellt om tiden vi alla lever i.

  2. Sven skriver:

    Du skriver själv att den mesta konst är skit.

    Verkligheten är att det finns en stor konstscen som tar de där högarna med stoft på fullaste allvar. Massor av prestige och människors självkänsla är investerad i liknande.

    Det som är elefanten i rummet/kejsarens nya kläder är att talangen för att bli samtidskonstnär inte handlar om att lära sig ett hantverk utan att ta sig fram som karriärist genom att göra något som konstvärlden känner igen.

    En samtidskonstnär idag skulle lika gärna kunna satsat på att bli projektledare på Electrolux, och antagligen fått större livskvalitet.

    Knappast något man lär ut/pratar om i konstvärlden.

    • Maggan skriver:

      Hej! Jag kan känna igen det du säger, med krystat akademiskt språk. Tyvärr är man ibland tvungen att hålla sig till det för att inte misstas för att vara ”amatör” (hatar ej all amatörkonst, bara 95% av den). Jag håller heller inte med om att alla bara helt okritiskt accepterar konstvärlden som den är. Det enda folk gör, åtminstone bland som konstnärer jag känner, är att snacka skit om konstvärlden. Dessutom gör folk det på exakt samma sätt som Ruben Östlund.

      När det gäller jordhögarna så skulle det kunna vara ett bra verk. Eftersom Ruben Östlund inte berättar något om verkets uppkomst, tar jag mig friheten att fantisera fritt om vad verket skulle kunna handla om. T ex skulle det kunna handla om att göra mandalamönster, som går ut på att munkar gör ett avancerat mönster i hög hantverksmässig kvalitet och sedan sopar ihop det till sand då det är klart. https://www.youtube.com/watch?v=R4TXh8jHsrA

      Verket skulle alltså kunna vara ett gigantiskt mandalamönster som var otroligt vackert och nu visas den slutliga produkten av mönstret här på konsthallen. Det hade jag tyckte vart ett helt okej verk.

  3. Sven skriver:

    En annan sak som the Square handlar om är den korrekta och civiliserade fernissa som konstnvärlden håller sig med på invigningar, vernissager och liknande, samt ett krystat och akademiskt språk och ett svalt estetiskt formspråk.

    Sedan efter vernissagen urartar allt i fylleslag och sexuella trakasserier, precis som på vilken skabbig företagsfest som helst.

Leave a Reply