Posts Tagged ‘A-kassa’

RECENSION – MÖTA MÄNNISKOR MED RÄTTSHAVERISTISKT BETEENDE

november 22nd, 2016 by Maggan | 8 Comments | Filed in Arbete

Möta människor med rättshaveristiskt beteende är skriven av Jakob Carlander och Andreas Svensson. Den riktar sig till yrkesverksamma inom bland annat offentlig sektor och fungerar som en handbok i hur man bemöter människor med ett rättshaveristiskt beteende.

img_9235

Ett karaktäristiskt drag hos en rättshaverist är att de aldrig ger sig. Kanske har de nån gång i begynnelsen blivit illa behandlade eller de förlorat en strid mot en myndighet eller liknande. Krisen och oförmågan att gå vidare har sedan urartat där de fortsätter kämpa och driva juridiska processer bortom alla rimliga gränser. Det är inte ovanligt att de överklagar alla tänkbara instanser, ibland ända upp till Europadomstolen. Rättshaveristen kan lägga hela sin vakna tid på kampen på upprättelse, vilket kan bli en plåga för handläggare då det tar mycket tid och resurser när de får ständiga mail, brev och telefonsamtal, hot, anklagelser, anmälningar och inspelade samtal. Rättshaveristen har en stark misstänksamhet mot myndigheter och har ofta mist sin verklighetsförankring.

I boken ges handfasta tips på hur man kan bemöta dessa personer och därmed minska det rättshaveristiska beteendet. Den tar också upp gränssättning, ger information om bra rutiner och vilka lagar som gäller i olika situationer.

Trots den är skriven som torr faktalitteratur så har den ändå ett högt underhållningsvärde. Nästan så boken blir ännu bättre just därför. Själv har jag varit aktiv i olika grupper på internet där man roat sig med att posta rättshaveristiska händelser, allt från arga blogginlägg, bilder på handskrivna lappar med versaler i olika färger och till kreativa kollage med rättshaveristiska budskap.

Möta människor med rättshaveristiskt beteende innehåller väldigt mycket bra inspirationsmaterial, som också passar bra in i vår rättshaveristiska grupp. Kompakta faktamässiga texter varvas med konkreta fall där de på ett pedagogiskt sätt försöker beskriva hur ett rättshaveristiskt beteende kan tas i uttryck. Jag fotade av ett citat på en av sidorna och publicerade det i gruppen på internet:

vindkraftverk

Några timmar senare hade jag fått en kommentar under bilden där det stod ”spontant så tror jag på Mannen”.

Det finns ingen entydig bild om vad som är rättshaverism. Jakob Carlander förtydligar att det inte är samma sak som att kämpa för sin rätt, kritisera orättvisor, stå på sig och överklaga beslut.

b9ttxrliuaenshd

Kommentaren under mitt inlägg gjorde att jag plötsligt blev osäker på vilken sida mannen befann sig på, men spontant säger min magkänsla att mannen med vindkraftverken ändå är nån slags rättshaverist. Svårt att sätta ord på exakt varför, men kanske pga misstänksamheten och intensiteten i form av ”mailbombning”. Men det största varningsklockan är nog de hemmagjorda mätningarna. Egentligen borde det ses som något positivt med hemmagjort granskande, med tanke på att en enskild försöker syna något större. Men av någon anledning uppfattar jag inte inte så.

Jag har också haft problem med myndigheter och var heller inte helt tvärsäker vilken sida om gränsen jag befann mig på i somras, då jag satt ensam i en campingstuga i skogen och krigade mot A-kassans beslut om återkrav, där jag ägnade hela dagarna och åt att ringa och spela in samtal med myndighetspersoner för att samla bevis på hur ruttet hela A-kassesystemet är.

Det påstås att det rättshaveristiska beteendet har ökat de sista decennierna. Jakob Carlander nämner teorier som menar att allt längre och komplicerade handläggningstider är en bidragande faktor.

Min myndighetskonflikt började sommaren 2015. Jag hade hoppat på ett uppdrag där man inte kunde annat än att fakturera och eftersom jag inte hade någon egen firma så tog jag kontakt med ett faktureringsbolag, som fakturerar åt en och sedan räknar om det och betalar ut en summa i form av lön. Jag bävade för att rapportera in till A-kassan eftersom jag hade hört att deras system får tuppjuck om man går utanför deras mall, där de vill att man antingen ska jobba heltid eller vara arbetslös på heltid. Men gjorde så gott jag kunde för att rapportera korrekt i kassakorten. Tiden som uppdraget gällde motsvarade ungefär 1-2 veckor arbetad tid.

Snart började A-kassans brev om kompletteringar. Jag skulle skicka in fler papper och de ville att jag skulle svara på ett antal frågor. Jag förstod inte syftet med frågorna men fyllde i svaren. Ännu mer kompletteringar och frågor. Jag började bli less och ångrade att jag överhuvudtaget tagit på mig uppdraget, att är det så här mycket arbete är det inte värt. Svarade på fler frågor.

IMG_7866

De började gräva och upptäckte att jag satt med i styrelsen på en ekonomisk förening. Ärendet växte. Jag svarade på frågor och fick ännu mer frågor. Ännu fler papper som skulle skickas in. Månaderna gick och det låg hela tiden i bakgrunden som ett orosmoment. Ville helst ägna mig åt papper och myndigheter så lite som möjligt, som en gammal matlåda som man låter bli att öppna. Läste något om återkrav, vilket blev en ytterligare stress. Däremot tog jag det inte så hårt eftersom mina kompisar lugnade mig med att säga ”A-kassan hotar hela tiden med återkrav, det är ingenting att bry sig om!”.

Den ekonomiska föreningen jag var med i är förlaget Bokbål förlag. På våren 2016 fick jag ett brev från min handläggare där de anser att förlaget är ett företag med vinstsyfte och att jag riskerar att bli återbetalningsskyldig 150 000 kr. För mig som vet att vi inte dragit in en krona på alla våra tio år kändes det helt absurt.

Innan de fattar sitt slutgiltiga beslut så skulle jag svara på några frågor och fylla i ett papper. Jag hade ingen aning om det ena eller andra svaret skulle vara till min hjälp eller om det kunde användas i syfte att fälla mig. Kände mig så otrolig liten och hjälplös i jämfört med dom. Nästa dag sjukskrev jag mig och kontaktade en jurist.

Trots att jag inte vann fallet så kan jag säga att en juridisk hjälp var värt varenda krona. Bara vetskapen om att ha en person med tyngd som håller en i handen och står på ens sida gör stor skillnad. Min kompis berättade att hon utvecklade mor-dotter-känslor för sin jurist, att hon hade en person som tog hand om henne, att hon fick en mamma som hon själv aldrig haft. Det är också så otroligt ångestbefriande att slippa tänka på hela fallet, bara den ångestreduceringen är värt åtminstone en del av pengarna jag la ut. Juristen anlitades via en advokatfirma i stan och vi bestämde tiden i förväg så att man vet hur mycket det kommer att kosta i slutändan. I mitt fall hade vi avtalat att juristen skulle lägga 5 timmar på mitt ärende.

En annan sak som talar för anlita en jurist är att efter handläggaren tagit det slutgiltiga beslutet så är det nästan omöjligt att vända. Vad jag förstår utifrån en privat myndighetskälla, är att först överväger handläggaren fram och tillbaka vilket beslut som ska tas, när man väl har bestämt sig så använder man alla lagar och paragrafer för att göra beslutet helt orubbligt. Därför kan det vara värt att lägga extra krut innan beslutet är fattat.

När jag lämnat in juristens spökskrivna brev med tillhörande bilagor till min handläggare så kände jag mig väldigt lättad. Att det värsta var över och snart skulle alltihop få ett slut och jag skulle aldrig mer behöva ha med A-kassan att göra. Men istället fick jag hem ett brev från A-kassan där jag skulle svara på ännu fler frågor. Den här gången gällde det inte förlaget, utan ärendet hade växt och blivit ännu större. De hade gått in på min blogg och skulle utreda om jag verkligen stått till arbetsmarknadens förfogande eftersom jag gjort saker på min fritid i allt för stor omfattning. Det var allt från dansuppträdanden, medverkande i olika festivaler, bloggande och övrigt skrivande, som de ansåg som ett problem.

Det fanns inga pengar till att ta ännu mer juridisk hjälp och jag förstod att från och med nu måste jag driva processen på egen hand. Ärendet hade pågått i snart ett år och jag insåg att det kommer hålla på i all evighet. För att stå ut med den tanken var jag tvungen att göra om ärendet till mitt fritidsintresse.

Mitt mål från och med nu var att bli så jobbig som möjlig att ha och göra med. Jag tänkte att vill dom hålla på med den här skiten så ska dom få göra det med råge. I mitt försvarsbrev försökte jag skriva så långt som möjligt för att överösa dom med arbete. Har dom tagit upp min tid så jag jag ta upp deras. När jag skulle skicka ett meddelande så lät jag bli att skriva två frågor i samma brev, utan skrev en fråga och väntade på svar och sedan när jag fått mitt svar så skickade jag ett nytt meddelande med nästa fråga.

Nu i efterhand inser jag att mina arbetsbelastande insatser knappt haft nån betydelse i det stora hela. Jag har tappat räkningen på hur många handläggare jag haft, med beslut och omprövningar som bollas hela vägen upp till A-kassans styrelse. Beslutet består också av flera olika beslut som hänger ihop, varav ett av dessa är uppe hos Förvaltningsrätten, en process som brukar ta ca 6 månader. När Förvaltningsrätten gått igenom fallet bollas det tillbaks till A-kassan som då kan utifrån det beslutet fatta beslut i de övriga besluten.

Ärendet pågår fortfarande och eventuellt kommer jag överklaga till nästa instans som är Kammarrätten. Det får framtiden utvisa.

Mitt försvarsbrev till A-kassan publicerades också på min blogg. Mest som en markering att kommunikationen med A-kassan också blivit en del av min egen verksamhet. Men också som ett slags subtilt hot om att från och med nu kommer allt de ni skriver bli konst och dras ut i det offentliga, en rättshaveristisk strategi som Jakob Carlander också tar upp i sin bok:

img_9661

En positiv sak som hände ungefär samtidigt var att jag lyckats få en praktik på en konstförening i en ort utanför Söderhamn. Jag hade ingen anknytning till stället och det kändes spännande att se något helt nytt. Trots att det var en avfolkningsort så hade kommunen lyckats få till en bostadsbrist, så lösningen blev att bo i en campingstuga. Det var så skönt att flytta iväg och bara fly all myndighetsångest. Mina dagar gick ut på att utforska närområdet, gå ut i skogen och plocka harsyra och smyga in i övergivna industribyggnader.

Efter några veckor kom det slutgiltiga beskedet. Jag satt i det allmänna campingköket och hade en kompis i luren medan jag öppnade brevet. De hade kommit fram till att jag var företagare på två grunder. Förlaget menar de är ett företag med vinstsyfte och utöver det är jag även bloggare, artist, författare och konstnär. Jag skulle inte haft rätt till ersättning och skulle därför betala tillbaka hela summan på drygt 150 000 kr.

Man har rätt att ompröva A-kassans beslut och det ska göras inom två månader. Då ska man skriva och förklara varför man anser att deras beslut är felaktigt.

Rättshaveristen har en hög benägenhet att vända sig till ”folkets domstol”. Enligt Jakob Carlander vänder de sig ofta till media och gillar att se sina egna ord i tryck. Som yrkesverksam inom olika myndigheter och förvaltningar ger Jakob Carlander rådet att våga svara tydligt och skydda sekretessbelagda behandlingar. Samtidigt förtydligar boken Möta människor med rättshaveristiskt beteende att det är en rättighet att kalla till TV och media, något som man absolut inte får motsätta sig.

Jag var alldeles för fåfäng för att kontakta media, bland annat för att min kompis varnat mig för att ”det kommer bara bli ännu en dussinartikel som ligger och skvalpar ute på nätet, i stil med ”Agneta – födde upp katter, fick betala tillbaka 7000 kronor till försäkringskassan” och sen en bild på dig när du ser sur ut!”.

Istället började jag blogga om hela situationen. På något vis kände det inte lika rättshaveristiskt, även om bloggar och sociala medier sägs vara en bidragande orsak till att rättshaverismen ökat de senaste decennierna. Min reaktion på A-kassans beslut blommade också ut i nåt slags arbetsklasshat. Mest för att jag kände mig sviken av facket då de inte bistod med rättshjälp eftersom deras rättshjälp endast gäller arbetare. Jag tyckte att arbetarklassen var ett gäng odugliga idioter som inte vet något om livet och som aldrig behövt anstränga sig ett skit. Att de är nån slags sammansvärjad Bilderberggrupp där de skyddar varandra och har rättigheter och trygghet som vi andra aldrig kommer i närheten av. Hittade ett gammalt dagboksinlägg från den här tidsperioden:

Jag blir så jävla förbannad. Lyssnar på detta klipp då en stackars arbetare blev sparkad på felaktiga grunder och anklagad för att ha tagit saker från arbetsplatsen. Arbetsgivaren hade övervakat via kamera olagligt vilket kränkte henne enormt. Hon hade inte skrivit på något papper på anställning, men eftersom hon har facket i ryggen fixade dom allting åt henne. Hon kunde sitta hemma i sin soffa och se på TV medan facket drev allt det rättsliga, skötte all kontakt med arbetsgivare + alla advokater som hon fick. Hon fick skadestånd på 400 000 kr vilket gjorde att företaget hon jobbade på gick i konkurs. Hon tyckte hon var värd alla dom där pengarna eftersom lidandet under rättsprocessen var så stor (hon har ju inte ens behövt driva den??).

Åh gud ska sluta skriva nu innan folk tror att jag är centerpartist.

Hur mycket rättshjälp facket ger i tvister med A-kassan kan skilja sig mellan olika förbund och det beslutas i styrelsen. Vårdförbundet ger t ex ingen rättshjälp och den som är generösast med rättshjälp är Unionen, som t o m hjälper till att skriva brev till omprövningar. LO ger rättshjälp i tvister med A-kassan eftersom de tillhör samma organisation, då de fackliga ombudsmännen kan hålla en direkt kommunikation med A-kassans handläggare.

Personligen kan jag tycka att det borde ligga i fackets intresse att de arbetslösa får de bättre, eftersom det försvårar förhandlingsmöjligheterna för facket om de arbetssökande blir allt för desperata i jakten på ett jobb.

Även om jag aldrig gick till media så tror jag att jag undermedvetet hoppades på att någon journalist skulle hitta åt mina blogginlägg om A-kassan. På så vis kände det mindre rättshaveristiskt om de bara ”råkat” höra av sig. Jag vet faktiskt att två av mina kompisar tipsat media om min grej, men inget ledde till något napp. Vad jag förstår så ansåg de att även om fallet kanske är intressant, så är det alldeles för stort och komplicerat ämne, att ingen journalist i världen har tid och möjlighet att ta sig an det här.

När jag insåg det här bestämde jag mig för att bli min egen journalist. Jag såg framför mig en hemmagjord Kalla fakta-granskning i videobloggstil. Men hjälp av en dator med webcam och en telefon i högtalarläge började arbetet.

Det var extremt ångestreducerande att sitta och spela in myndighetssamtal. Det var många samtal som måste ringas och det blev mindre gruvsamt när det fanns ett högre syfte. Att skriva en omprövning är ingen enkel sak, särskilt inte när man är helt grön på juridik. Som att spela kort där den ena inte vet spelreglerna och sitter och försöker gissa och hela tiden så förlorar mot den andra som är insatt. Att spela in telefonsamtalen gav nån slags känsla av makt.

I efterhand har jag fått frågan hur jag orkade driva den här processen och samtidigt göra göra det till konstnärligt arbete. Ärligt talat vet jag inte om kombinationen var så lyckad. Praktikplatsen jag skulle jobba på hade ett väldigt ojämnt arbetstempo där det under vissa perioder fanns ganska lite att göra. Arbetet var dessutom mest under eget ansvar, vilket gjorde att jag mest blev hemma i stugan.

Mina dagar gick ut på att ringa myndigheter, på kvällen satt jag och googlade och tänkte på myndigheter och på natten så drömde jag om myndigheter. Den enda egentliga avkopplingen jag hade var några gamla säsonger av Arkiv X som jag hade laddat hem.

Det har diskuterats om psykiska funktionshinder kan bidra till att utveckla rättshaveristiskt beteende. Den mest problematiska kategorin är rättshaverister med vanföreställningssyndrom, där man kan få för sig att man är utsatt exempelvis strålning, där staten och myndigheter är en del av en konspiration.

fortrycket-1111

Jakob Carlander nämner även asperger, bland annat för att de ofta utvecklar specialintressen. Jag har varken asperger eller någon annan diagnos, men har en tendens att gräva ner mig fullständigt i ett ämne.

Jag minns att min kompis ringde och kollade hur jag mådde. Jag var helt upprörd och började berätta om det ena och det andra jag hittat med A-kassan. Kompisen blev orolig eftersom han tyckte att jag började bli rättshaverist på riktigt, att jag borde göra något annat, typ gå ut och dricka mig full eller något.

Problemet var bara att jag knappt kände någon på orten. Jag visste inte vad jag skulle göra istället, så myndigheter var det enda sättet att fylla tiden. Dessutom hade fiskmåsarna precis fått ungar, så varje gång man försökte gå in till samhället så blev man attackerad av aggressiva måsar.

I mitt journalistiska arbete hade nån slags idé av att försöka avslöja sanningen om hur allting egentligen ligger till. Ute på nätet finns många sorgliga historier där människor drabbats väldigt hårt av A-kassans beslut. Det finns mycket att säga om A-kassan. En sak är att deltids- och extraarbete snarare utgör ett problem än att vara till nytta i deras system. Dels leder det till att man förlorar A-kassedagar, men också för att man riskerar man att hamna i ett besvärligt pappersarbete. Deras regler är heller inte särskilt intuitiva, där folk med hög rättskänsla ändå riskerar att göra stora fel. Även om vissa personer kan tyckas varit lite väl slarviga, så tycker jag ändå inte att konsekvenserna står i proportion till de fel de faktiskt har gjort.

Under den här tiden försökte jag maila flera av personerna som jag hittade på internet, men fick inget svar. Däremot blev jag själv kontaktad av en person som hamnat i tvist med Försäkringskassan, där han hade som strategi att blogga om hur han svalt sig själv till döds i protest mot myndigheternas felaktiga beslut. Enligt Jakob Carlander är det vanligt att man börjar ta kontakt med andra och i vissa fall försöka driva deras tvister. Jag kan tycka att det kan bli motsägelsefullt att man blir mer rättshaveristisk när man tar kontakt med andra, då det kan börja likna nån form av organisering. En rättshaverist kännetecknas just för att den är ensam i sin kamp.

Jag upptäckte ganska snart hur svårt det är att ”avslöja något” eftersom A-kassan publicerar det mesta fritt tillgängligt på IAF:s hemsida. Där kan man läsa rapporter och liknande. Det här gjorde allting nästan ännu deppigare, att de bara kan vara helt öppna med hur eländigt allting är, men att ingen bryr sig.

När A-kassan skickade ut ett brev att ärendet har överlämnats till Polismyndigheten för utredning om eventuellt brott, var det inte längre roligt. Sökte på internet och läste något om att bidragsbrott kan leda till fängelse. I brevet till Polisen stod det formulerat ”Detta har inneburit vinning för Magdalena Nordin medan Lärarnas A-kassa har lidit motsvarande skada”.

Av nån dum anledning hade jag samtidigt fått för mig att börja läsa boken Möta människor med rättshaveristiskt beteende. Hade inte läst den innan utan hade bara sett att den fått bra kritik. Egentligen var den tänkt som ren underhållning, men ganska snart märkte jag att beskrivningarna stämde in på mig.

Jag satt alltså i en stuga i skogen, där hela mitt liv kretsade kring kampen att få rätt och med en dator full med inspelade myndighetssamtal. Förutom skuldsatt och kriminell var jag också rättshaverist. Jag försökte trösta mig med att en rättshaveristen ofta har en så stor samling inspelningar att det är omöjligt att göra nåt vettigt av den eftersom dokumentationen helt kaotisk och vildvuxen. Fast egentligen är jag tveksam om det har att göra med att jag är mindre rättshaveristisk, utan kan lika gärna bero på att jag har erfarenhet av att klippa film och vet hur materialet ska organiseras.

img_9231

Fortsatta samtal gick inte lika lätt. Samtidigt ville jag inte ge upp. Jag skämdes när jag såg mig själv i webcamfönstret i datorn. Tänkte att det skulle vara så otroligt pinsamt om de visste vad jag höll på med. Var livrädd att handläggarna skulle höra att jag hade telefonen i högtalarläge, att de redan skulle ha förstått allt! Det blev inte lättare när jag märkte att handläggarna använde sig av de strategier som Jakob Carlander tar upp i boken, i sitt bemötande mot mig.

Det enda som jag var stolt över, var att jag aldrig hade för avsikt att sätta dit enskilda handläggare. Det är annars en vanlig sak bland rättshaverister. Men i mitt fall tror jag det snarare har att göra med min ideologiska övertygelse att jag vill komma åt systemet i sin helhet, istället för att inrikta sig på enskilda individer.

Rättshaveristen har ofta en skev världsbild som skiljer sig från verkligheten. Till en början kan rättshaveristen få stort stöd av sin omgivning, men allt eftersom tröttnar de och droppar av och personen blir allt mer isolerad i sin kamp. De kan också ha föreställningen att om man tagit del av berättelsen så står man automatiskt på deras sida. Jag har fått stor uppbackning av min omgivning under hela den här processen, att de tycker beslutet är fel på alla sätt och vis.

När man kommunicerar med myndigheter under lång tid så börjar man till slut köpa deras argument, att allt de säger är helt självklart och logiskt och att mina fel står i proportion till konsekvenserna som blev. Varje gång jag läste igenom något beslut eller brev från A-kassan spred sig en panik att bli avslöjad, att om omgivningen kände till hela historien så skulle de vända mig ryggen.

Att när jag försöker dra ut fallet i ljuset så skulle jag uppfattas ungefär som Agent Nygren. Som t ex då han skriver ett blogginlägg då han vill klargöra att Kammaråklagarens beslut är felaktigt, då det inte var fråga om en mordbrand när han kastade in en brinnande papperstuss i brevinkastet, utan att han endast ville skrämmas och för att de skulle öppna dörren och komma ut i trapphuset och prata.

För att lägga korten på borden, jag har inte gjort helt korrekt enligt A-kassans regler. När man ansöker om ersättning ska man svara på frågan om man sitter i någon styrelse. Där har jag inte svarat ja. Varför jag inte gav A-kassan den informationen har jag skrivit och förklarat i mina försvarsbrev. Men jag kan förstå att folk drar sig för att fylla i saker som kan vara alltför avvikande enligt A-kassans standardsvar, i rädsla att det ska dra igång ett byråkratiskt maskineri som aldrig får något slut. Särskilt nu efter allt det här.

För den som vill fördjupa sig i fallet finns ett beslut här som sammanfattar mycket av ärendet.

När det gäller att anlita faktureringsbolag som man använder i samband med uppdrag så råder en viss otydlighet. Ibland funkar det ibland inte. Jag är osäker hur stor betydelse själva faktureringsbolaget har haft i mitt fall. Det senaste budet från A-kassan är att faktureringen snarare var en orsak till att de påbörjade en utredning, som sedan ledde fram till att de upptäckte mina olika verksamheter.

Om du funderar på att ta ett mindre uppdrag skulle jag nog rekommendera att avstå helt. Vill man ändå ta uppdrag pga plötslig arbetslust eller dylikt så kan man hoppa på uppdraget och bara skita i att fakturera. Enligt uppgifter från min A-kassa så räknas det då fortfarande som ideellt arbete. I kassakorten fyller du i ”förhindrad”. Vill man inte syssla med lönedumpning genom att jobba gratis, så är ett annat alternativ att donera bort fakturan till en förening. Kolla med din A-kassa först så att det här strategin verkligen funkar.

Till slut blev jag tvungen att kasta in handduken. Ett alltför påfrestande myndighetssamtal gjorde att jag inte fixade mer. Jag bokade en biljett till Umeå för att få komma bort från alltihop.

Samtidigt skulle omprövningen in till A-kassan ganska snart. Efter några dagars vila satte jag mig och började skriva, bara för att bli av med det. På något mirakulöst sätt fick jag en skärpa jag aldrig tidigare upplevt under hela processen. Lyckades få till ett brev som jag blev nöjd med, som faktiskt innehöll några sakliga argument med ny information. Fattar fortfarande inte var den där förmågan kom ifrån, nån gång vart fjärde år får jag något som liknar en religiös upplevelse, det här var en av den. Inte för att min ansträngning ändrade A-kassans beslut, men ändå.

Materialet sammanställdes så småningom till en film som blev 35 minuter lång. Den visades i höstas på Luleå konsthall tillsammans med en mängd myndighetsbrev. Jag har aldrig haft sån ångest inför att visa ett verk. Det var ganska kort tid mellan myndighetskonflikten och själva utställningen och hade inte hunnit få distans. Jag hade ingen aning var som var den konstnärliga biten att vilja föra fram ett budskap till en publik, till den mer rättshaveristiska sidan där man har ett behov av att dela sin långa omständliga berättelse om och om igen. Jag ville att alla skulle få sitta med i varenda myndighetssamtal och genomlida allt jag fått gå igenom.

På utställningen fick jag kritik för att jag inte lyckas begränsa materialet, att det var helt omöjligt att ta sig igenom allt. Samtidigt hade jag ambitionen att göra ett omöjligt verk. Att jag skulle göra världens längsta och tråkigaste film. Att det skulle vara för trist, osensationellt och långsamt för media och inte tillräckligt inne för att få spridning på sociala medier.

Det kom fram flera kvinnor i 50-årsåldern under utställningen, som tyckte det var modigt att jag tog upp ett så skamligt ämne. De hade själv liknande historier med svåra ekonomiska bekymmer som följd. Själv kan jag inte riktigt relatera till den typen av skam. Självklart är det jobbigt men jag skäms inte. Det är väl mest att man känner sig lite thrashig. Kanske är det en generationsfråga, då det är mer vanligt i min generation att ha en kaotisk eller obefintlig ekonomi. Det värsta är nog inte själva pengarna, utan stressen av hur lätt det är att falla igenom det sociala skyddsnätet.

Processen har lett till att jag utvecklat ett intresse för lag och rätt. Skulle t ex gärna gå med i A-kassan en gång till bara för att vara dryg genom att försöka göra allting rätt och fråga om lov om minsta grej. Nu är jag iof utesluten ur A-kassan i ett år, så det får bli längre fram i tiden. Häromdan sökte jag ett jobb på kommunen och passade på att begära ut alla CV till den tjänsten bara för att jag vet att jag kan. Idag är jag väl insatt i offentlighetsprincipen och vet att allt på kommunen blir en allmän handling som vem som helst har rätt att begära ut.

Tack alla som stöttat mig och alla som gett feedback på filmen under själva redigeringen. Särskilt tack till Jonas Juuso, MMN-o och Snajd. Här är filmen.

Tags: , , , , , ,

MITT FÖRSVARSBREV TILL A-KASSAN

maj 4th, 2016 by Maggan | 7 Comments | Filed in Arbete, Konst

Egentligen gillar jag inte att lägga ut konflikter på internet, jag tycker att man i första hand ska sköta sånt internt. Men jag är så jävla less, det här ärendet har pågått en i höstas, hade jag inte lyckats skaffa ett jobb så hade jag stått helt utan inkomst sen flera månader tillbaka. Eller egentligen började det strula redan förra våren, så det här har hållit på i över ett år. De vill att jag ska betala tillbaka 150 000 kr + skatt och hur mycket jag än skickar in och försöker bevisa så nöjer de sig inte utan fortsätter bara granska.

Eller nu har det gått så lång tid att jag orkar inte ens tycka att det är jobbigt. Trodde precis att allt var över så fick jag ett nytt brev med ännu fler frågor. Har skrivit ett svar där jag har försökt skriva så långt som möjligt för överösa handläggaren med arbete. Tror det blev tio A4-sidor totalt och gick inte att skicka iväg som meddelande på A-kassans sida eftersom ”inmatat värde får vara max 32000 tecken”. Ska skicka det med snigelpost imorgon. För att öka arbetsbelastningen ytterligare skickar jag numera en fråga till min handläggare, väntar på svar och sedan när jag fått svar så skickar jag en ny fråga, istället för att ställa två frågor i samma meddelande.

IMG_7866

Särskilt ska man inte fläka ut myndighetskonflikter på internet, då man lätt framställs som en dussin-rättshaverist i stil med Tomas som har bloggen Plasthimmel, där han försöker svälta sig själv till döds tills en seriös utredning är gjord på Försäkringskassan. Men skitsamma, det kan jag bjuda på. Här är brevet. Ska bli intressant hur dom dömer det här.

BREV TILL A-KASSAN

Hej! Jag har läst igenom dina meddelanden och ska försöka besvara dina frågor. Som jag förstår så vill du ha svar på om jag ska ses som en självständig uppdragstagare och ifall syftet med mitt kreativa skapande är ”affärsmässigt”, alltså syfte att gå med vinst om jag tolkat det rätt. Du vill även veta om jag verkligen stått till arbetsmarknadens förfogande eftersom jag varit aktiv med andra saker samtidigt, ifall allt det andra tagit upp för mycket tid. Ni vill också veta mer specifika saker som t ex om mitt engagemang i Kulturhuset, mitt parti, uppträdanden mm. De kommer jag svara på löpande i texten.

Utifrån vad ni har skrivit har ni bildat er en uppfattning utifrån saker jag lagt ut på nätet, bland annat min blogg. T ex hänvisar ni till ett inlägg 21 juli 2015 i ert senaste brev. Först kan jag bara ha synpunkter på att använda en blogg som ett bevis då den, precis som vilket socialt medium som helst har en tradition av att förvränga och vinkla sanningen för att göra den mer intressant att läsa. Man kan också göra ”en höna av en fjäder” t ex att man tar nåt och får det att verka mer omfattande än det är. Ibland kan det finnas saker i inlägg som måste läsas mellan raderna. Återkommer till det längre ner i texten.

Jag kommer t ex att tänka på bloggaren Kissie, när hon fortfarande var upprorisk tonåring och använde sin blogg i syfte som avloppstank för sin ilska. Förutom att skriva illa om andra la hon upp bilder på märkesväskor som hon köpt billigt i förorten, fotade sig med dyra kläder hon köpt och sen lämnat tillbaka och skrev att hon var rik och hatade sossar. Det här retade upp vänsterrörelsen Revolutionära fronten, som besökte hennes hemadress och skrev ”borgarhora” med grisblod på hennes ytterdörr. Därefter publicerade Revolutionära fronten ett inlägg på deras hemsida om att det var rätt handlat mot Kissie eftersom överklassen ska krossas. I själva verket är hon arbetarklass.

Men ni är en myndighet och det är inte jag, så jag ska inte sitta och tycka saker. Har ni valt att använda blogginlägg till att styrka saker så kör jag på samma linje.

Först ska jag bara säga att den vanliga myndighetskonflikten konstnärer och andra kulturutövare råkar ut för är det motsatta. De vill vara vinstdrivande men får ändå avslag av Skatteverket eftersom de menar att deras syfte inte är att gå med vinst, trots att de faktiskt har en vinst att visa upp och har tagit på sig ett flertal uppdrag där de fakturerar.

Så här står det på bolagsverkets hemsida:

Hemslöjd, biodling, trädgårdsodling, djuruppfödning, jakt, fiske, hästsport eller kulturell verksamhet är exempel på möjliga hobbyverksamheter. Det handlar om något som

– du utövar på din fritid
– inte är din huvudsakliga försörjning
– du gör utan vinstsyfte.

Och så här står det på Skatteverkets hemsida:

För att det ska vara näringsverksamhet ska det vara fråga om yrkesmässig verksamhet, det vill säga den bedrivs regelbundet och varaktigt. Om du bara räknar med att få några enstaka uppdrag anses det inte som näringsverksamhet även om uppdragen är självständigt utförda och vinstsyfte finns. Sådana tillfälliga inkomster är normalt tjänsteinkomster.

Hör gärna med Skatteverket hur dom skulle uppfatta min verksamhet. Det uppdrag jag haft under er ersättningsperiod är det på galleri Verkligheten som jag fakturerade genom Frilans finans. Ni undrade vad utställningen på Supermarket var för något. Den grejen skedde också genom samma galleri och är inbakad i utställningen jag redovisat till er genom Frilans Finans. Nu har jag redovisat alla timmar som en sammanhängande klump, trots att det spridits ut över två tillfällen. Vet inte om det spelar någon roll, om inte så får jag göra om och göra rätt. Men i vilket fall har jag rapporterat in rätt antal timmar. Vet inte om ni räknar dom här sakerna som ett eller två olika uppdrag, i vilket fall rör det sig fortfarande om enstaka uppdrag.

Andra ”uppdrag” jag haft genom åren har antingen handlat om små symboliska summor utan redovisningsskyldighet, belopp som inte ens täcker materialkostnaden. Men oftast får man ställa upp helt gratis. På finlandsfärjan så stod de för resa och en matbiljett. Har svårt att tänka mig att det ens räknas som uppdrag enligt skatteverket. Hursomhelst det är uppenbart att det inte är något jag kan leva på.

Utifrån era brev så är det min fakturering till Frilans Finans som ställer till det hela, det var också det som drog igång all granskning från första början. Jag hade ingen aning om att Frilans Finans var något som skulle orsaka problem ifall jag var med i A-kassan. Jag förstår inte varför gallerier och dylikt inte kan göra som alla andra, betala ut vanliga löner.

Jag hoppade på det här i god tro om att A-kassan skulle bli nöjd att jag faktiskt inte var arbetslös under den perioden, att jag visade upp en arbetsvillighet. Hade jag vetat hur ni resonerar hade jag hellre avstått från alltihop eller skjutit på den här grejen tills jag kommit in i arbetsmarknaden igen.

När jag pratade i telefon så sa ni att det räckte med ett brev där jag berättar från mitt håll och nämnde ingenting om styrkande och intyg från omgivningen. Jag förutsätter att du ger mig rätt information så att du ger mig alla förutsättningar att kunna ha en chans mot er. Dessutom är det väldigt kort tid med tio dagar att både hinna skriva ett brev bemöta era frågor och dessutom samla in andras berättelser. Skulle du komma på i efterhand att det skulle ha betydelse med andra som kan intyga min berättelse får du gärna be mig komplettera.

Anledningen till att jag från början hamnade i situationen med A-kassa var att jag ville byta bana och bli lärare. Mitt syfte med min konst förutom att fylla livet med mening är att försöka få folk att tänka i nya banor, presentera andra sätt att leva som inte går ut på konsumtion, fördumning och distraktion. Kreativitet gör helt enkelt världen bättre. Att arbeta som lärare i bild ger den möjligheten, man har 200 elever som dessutom har en skyldighet att dyka upp och vara intresserad av det man erbjuder, inom konst är det en ständig kamp att fånga folks intresse. På en skola har man dessutom möjlighet att nå grupper som annars är svårt att komma i kontakt med när det gäller konst och kultur. Jag hittade ett vikariat på ett år som bildlärare i inlandet som jag fick, sa upp mig från mitt jobb (eller jag blev faktiskt av med mina timmar eftersom jag städade en skola som gick i konkurs), därefter var planen att jag skulle flytta tillbaks till Umeå och vikariera i bild och så småningom läsa upp ämnen som saknas så jag får en lärarexamen.

När jag flyttade tillbaks till Umeå upptäckte jag att det fanns väldigt lite bildvikariat ute. Dessutom är konkurrensen hård eftersom det finns en lärarhögskola i stan. Dagarna gick och jag fick inga vikariat, trots mina högskolepoäng, meriter och yrkeserfarenhet. Efter ett tag blev jag frustrerad och erbjöd mig att ta fler ämnen. Ingenting hände. Jag hörde till och med av mig och sa att jag kunde läsa in hela högstadiematten (som jag vet att de har brist på) bara jag fick låna en lärobok under nån månad. De fanns ingen bok att låna ut. Hörde av mig till ännu fler skolor. Fick vikariera två dagar på en privat skola, som gav mig lite hopp, men sedan blev det helt tyst igen.

Att jag vill byta bana och bli lärare tycker jag är ett argument för att jag inte har som syfte att försöka leva på min konst, utan att jag faktiskt vill behålla det som ett fritidsintresse. I våras sökte jag in till pedagogisk kompletterande utbildning, jag skulle ha kommit in, men eftersom jag inte gjorde anmälan helt korrekt så blev jag struken. Jag har sökt in i år igen på rätt sätt och hoppas på att börja plugga till hösten.

När ni hänvisar till inlägget 21 juli 2015 där jag skriver att ”det är ju inget man orkar i längden, bara att ställa ut konst utanför de stora städerna är ju fruktansvärt otacksamt. Oftast obefintlig budget och mediabevakningen blir notiser i lokaltidningar som ändå ingen tar på allvar…” så menar ni att det är ett bevis för att jag ändå vill gå med vinst. Det står ingenting i inlägget om att jag ska flytta till en storstad eller att jag ska börja höra av mig till ställen som tar betalt. Det som det står är att jag är jävligt less på alltihop. Det skulle lika gärna kunna tolkas som att det är därför jag ska bli lärare istället. Det skulle också kunna tolkas som att jag bara klagar i stunden, på samma sätt som man i stunden kan hata sitt jobb fast man inte vill förlora det i slutändan, eller folk som i stunden tänker att dom ångrar sina barn eller vad som helst. Inlägget skulle också kunna läsas mellan raderna och ses som en kritik mot hur centraliserad mediebevakningen är, att det är dåligt för samhället.

Jag fungerar så att ju mer saker jag gör desto mer aktiv blir jag i stort. Det värsta som finns är att inte göra något alls, då jag riskerar att falla in i passivitet. Det borde ligga A-kassans intresse att människor inte passiviseras, på så vis står de mer till förfogande till arbetsmarknaden. Under hösten då jag var utan jobb och hela den besvikelsen så blev jag nedstämd. Till slut stod jag inte ut och började göra grejer för att ta hand om min hälsa, genom att engagera mig i kulturhuset, träna dans och planera in saker som jag kunde se framemot. Folk i min omgivning kommenterade att jag fått något nytt i blicken, var piggare och fick mer saker gjort. Precis som allting annat så påverkar det också mitt arbetssökande positivt.

En viktig grej som arbetsförmedlingen också trycker på är att utnyttja personliga kontakter. För att det ska kunna ske så bör man röra sig ute bland folk. Genom kulturhuset har jag fått kontakter där jag fått tips om saker som jag sedan lämnat in intresseanmälningar. Jag fick också mitt nuvarande jobb genom en kontakt jag hade på Kulturhuset. Du frågade efter fler saker som jag gjort och en grej är att jag uppträtt med en dans till en spelning med Steso Songs på Umeå Open. Det skedde under en helg och vi fick ingen ersättning. Tror hon fick resan betald. Det var max tolv pers som såg våran grej. Jag gillar inte sport eller gymträning, men däremot gillar jag dans. Precis som de som är med i ett fotbollslag och åker iväg på match så anser jag att jag har rätt viga en helg till att uppträda med en dans.

Hon som jag uppträdde ihop med bor i Småland. Eftersom jag nu hade en anknytning till den ort hon bor i, gjorde att jag även sökte ett lärarjobb där. Hon hjälpte till genom att rekommendera mig. Har ett mail från 22/4 2015 det framgår att jag sökt tjänsten och att de tagit emot ansökan.

Jag kan förstå att det ser ut som att jag gjort mycket saker under den här perioden ifall man inte känner mig. Jag är också fullt medveten om att man inte kan använda sin A-kasseperiod hursomhelst. Under den period jag gått på A-kassa har jag dragit ner min konstnärliga skapande avsevärt, däremot är det omöjligt att nolla skapandet då det är förankrat i hela min person och hela mitt liv, mina intressen och har vart det som jag var tolv. Ska försöka ge en bild av mig.

När jag gick i gymnasiet så pluggade jag heltid. Istället för som mina jämnåriga gjorde, blev ihop med nån jobbig missbrukare som de skulle rädda, så ägnade jag min tid åt att bygga luciatåg i papp i naturlig storlek som jag sedan ställde upp på rad i aulan på skolan och bjöd in hela skolan till ett luciatåg. Där fick de sitta i 40 minuter samtidigt som jag spelade julmusik från en kassettbandspelare. På nätterna gjorde jag affischer som jag klistrade upp på elskåp på stan. Jag var med i en teatergrupp där vi repade varje vecka och mot slutet hade vi en föreställning. Flera gånger i veckan målade jag. Jag tecknade varje dag. En gång tecknade av alla personer i en klass på min skola och la det anonymt i deras fack. Jag var med i elevrådet. Under andra året på gymnasiet så brukade jag göra affischer i form av satirer som jag kopierade upp och satte upp i korridoren. En gång gick jag ut på natten och målade om en offentlig friggebod i en annan färg som ett roligt skämt. Jag skrev dikter som jag gjorde illustrationer till och ställde ut i skolans bibliotek på eget initiativ. Jag och en kompis hade ett band som hette Silikonsvampar. Det här samtidigt som att jag var en engagerad, högpresterande elev som lämnade skolan med bra slutbetyg.

När jag studerade på högskola så dansade jag fyra gånger i veckan. När jag kom hem efter dansen så stod jag helt maniskt framför spegeln resten av kvällen och tränade danssteg så jag skulle bli bättre. Mest för att dämpa min ångest. Det här var runt 2005 då vi också hade Bokbål förlag, då var vi betydligt mer aktiva än vi var nu. Jag höll även på med graffiti, var engagerad i festivaler och uppträdde med dans. Under vissa perioder lönearbetade jag också extra. Det här påverkade inte mina studier. Tror aldrig jag har fått någon restuppgift ens.

Under mitt år i inlandet så arbetade jag som lärare i högstadiet på heltid. Det var en hård prövning att komma in som helt oerfaren och sätta sig in i allt och dessutom sakna pedagogisk utbildning. Vem som helst kan ju förstå att det här tar mer än en heltid när allt är nytt och då man gör allt för första gången. Det är också lätt hänt att ta på sig arbetsuppgifter som leder till övertid när man inte har tidigare erfarenhet, vilket jag råkade göra vid flera tillfällen. Trots att jag gjort konstnärligt arbete på min fritid så har det inte påverkat min prestation på jobbet, utan lämnade arbetsplatsen med goda referenser.

Jag tycker personligen att det är betydligt mer inspirerande att ha en lärare i ett skapande ämne som faktiskt fortfarande håller på istället för att bara ge upp allt helt. Därför tycker jag det är viktigt att hålla igång på fritiden och fortsätta fördjupa sin ämneskunskap. Många gånger har jag suttit kvar i bildsalen efter dagens slut och målat med vattenfärger. Finns blogginlägg här
http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=14907
http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=15358

Det enda jag faktiskt var tvungen att dra ner på under det här året var bloggandet, eftersom man måste vara mer restriktiv med vad man publicerar publikt när man arbetar som lärare. Tonåringar är dessutom duktiga på att googla. Hade en del gamla grejer som de hade hittat på som skapade en del problem.

Eftersom jag blev hämmad och inte kunde blogga fritt så var jag tvungen att få utlopp på något annat sätt. Det här gjorde att jag flyttade över nästan hela min aktivitet till ett annat forum där jag kunde skriva under pseudonym. På kvällarna efter jobbet satt jag hemma ensam och skrev nätdagbok om mitt liv just då och ångesten att bo i ett litet samhälle där man inte känner nån. Det här var det som sedan sammanställdes till en roman. Texterna i boken är skrivna i realtid och jag skulle säga att det är väldigt svårt att minnas tillbaka och skriva allt det där i efterhand. Här är åter svaret på din fråga, ja den är skriven under det år jag faktiskt arbetade. T ex så här kan det stå i boken:

Har suttit instängd i lägenheten hela helgen. Jag känner mig som en hemtjänsttant där de enda aktiviteterna som händer är när man ska äta, sova, bajsa, duscha och handla.

I stunden när jag skrev det här upplevde jag inte att jag gjorde konstnärligt arbete, utan tror att jag slösat bort min dag till ingenting. Det är inte förrän långt efter som man kommer på att det här är nåt som går att använda. Det här är en ständigt återkommande grej. Därför är det jättesvårt att avgöra i varje stund vad som är konstnärligt arbete. Det här försvårar att jag håller mig på rätt sida hur mycket jag får skapa under min period då jag får ersättning av er.

Nya Partiet blev ett annat sätt att få utlopp för min kreativitet under det här året. Jag startade den efter årsskiftet 2013/2014, det enda som partiet består av är en wordpressblogg där jag klipper ihop texter från politiska sidor med vilt skilda åskådningar som egentligen inte passar ihop med varann. Den skrevs utan avsändare och kunde på så vis inte kopplas till mig. Skulle jag suttit och skrivit alla texter skulle det tagit betydligt längre tid, men de flesta texter är lite slarvigt ihopklippta. Allt som ett roligt skämt för att reta alla som ska vara så präktiga och ängsliga på nätet. Och ifall det skulle uppdagas att jag låg bakom bloggen så skulle ingen orka gå igenom och granska innehållet i texterna eftersom de är så otroligt långa och tråkiga. På så vis kunde jag ha den här bloggen ifred.

Här är ett exempel på då jag tagit texter och klippt ihop med andra texter:

https://npnyapartiet.wordpress.com/2014/01/06/bort-med-kommunala-klotterplank-nu-ar-det-slutflummat/

Och här är en av de texter jag stulit från:

http://blogg.vk.se/agren/2009/09/02/bort-med-kommunala-klotterplank-nu-ar-det-slutflummat/

När jag slutade lärartjänsten så blev jag mer öppen med att jag hade med ”partiet” att göra. Det finns dock ingen styrelse eller kassör eller organisering överhuvudtaget. När vi skriver att vi delar ut flygblad så har jag gått utanför min dörr och fotat en utskrift med Nya Partiet och sedan lagt ut på bloggen att vi haft flygbladsutdelning. Den här avhopparbloggen om partiet (som min kompis skrivit på uppmaning från mig) tycker jag talar också för hur oseriöst det är:

http://avhopparna.blogg.se/2014/september/magdalena-nordin-sektens-utslitna-madrass.html

Citat från ovanstående länk:
Anledningen till att hon överhuvudtaget låtsas bry sig om politik är för att det är så inne på twitter. Annars är hennes förebilder Blondinbella, Kissie och random slampa från Paradise Hotel, och hennes enda ambition är att bli någon slags ”kändis”, och det blir man ju om man sitter i riksdagen, tänker hon. Som vanligt blev det ju en flopp med sexton röster, och utanför själva sekten utgår vi ifrån att hon köpt varenda röst med en avsugning. Hon är nämligen – om ni ursäktar uttrycket – ett riktigt luder, som desperat försöker ligga sig till den framgång som hon saknar talang för att skaffa på andra sätt. Sektens ledning har inte varit sena att utnyttja hennes totala brist på självrespekt, och förutom att använda henne som utpressning mot andra medlemmar försökte de skicka henne att infiltrera Rättvisepartiet Socialisterna, vilket ledde till att hon spred klamydia över hela Umeås lokalförening.

Som ni själv ser på Nya Partiets blogg så är de flesta inläggen skrivna under tiden jag arbetade, vi har inte förberett oss något inför valet. Flygbladen och annat grafiskt är också gjort under året jag arbetade.

Anledningen till att jag skrivit så mycket på nätet är för att jag undviker kommersiella sociala medier. Jag är en stark motståndare till Facebook eftersom de tömmer resten av internet på aktivitet. Har skrivit om det redan 2013:
http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=12031

Dessutom är det väl känt att överanvändning är inbyggt i systemet, med ständiga aviseringar mm. Det finns dokumenterat att Facebook skapar problem på både arbetsplatser och i skolor, vilket gör att ifall man stänger ner sitt konto så frigör man enormt mycket tid. Jag har haft det inaktiverat under långa perioder och i somras tog jag faktiskt steget att radera det helt.

Jag har svårt att se skillnaden mellan att publicera texter på internet och publicera saker i en tidskrift. På ett sätt är det mer jobb att ha det på internet eftersom man själv står för redigering med vad som ska vara kursivt och inte, moderera kommentarer och så vidare. Ibland är det saker som jag redan skrivit på internet som jag bara mailar iväg. En publikation är t ex en chatt med en kompis. Kanske att det förväntas finnas ett annat syfte än ifall man publicerar det i en tidskrift. Jag har aldrig begärt någon ersättning för de texter jag publicerat i Det grymma svärdet. Mitt syfte är att jag vill stödja ett projekt som är bra ideologiskt, där de blandar oetablerade med etablerade då det bidrar till att lösa upp hierarkier i kulturvärlden.

Tidskriften klassas också som en icke professionell tidskrift, hittade en länk till detta citat:
http://100hundar.blogspot.se/2015/11/ater-min-tid-just-nu.html

En hobbytidskrift om utanförskap med brett antal deltagare, äkta punk. Ibland ignorant, ofta udda och lockande.

Den senaste texten som handlar om Darkweb skulle jag aldrig våga skriva eller publicera under när jag samtidigt går på ersättning eftersom den är mer omfattande. Detta trots att jag är helt säker på att det inte skulle hindra mig i mitt arbetssökande eller ett heltidsjobb. Under hösten när A-kassan började strula så kände jag att det inte längre var värt. Från och med November bestämde jag mig för att inte längre ta emot ersättning från er, fastän jag har dagar kvar. Som ni ser så har jag inte fyllt i era kort från den perioden. Jag ville hellre känna mig fri och kunna göra vad jag vill, därför skrev jag texten under November, som sedan trycktes i December. Som ni ser ifall ni bläddrar i bloggen så har det dykt upp både målningar och teckningar i stor kvantitet strax innan jul och framåt, något som jag också låtit bli att göra under den period då jag haft ersättning eftersom jag varit rädd att det skulle få konsekvenser.

Jag startade också upp galleriet i växthuset som ni pratar om, om ni går in på galleriets hemsida så ser ni att det första inlägget är publicerat den 2 november. Äldre grejer som jag i efterhand påstår är kopplade till galleriet är en efterkonstruktion, det är ett sätt att blåsa upp och få saker att verka mer omfattande än det faktiskt är. Ett exempel på något som egentligen inte är kopplat till galleriet är skulpturparken, som du frågade efter. Återkommer till den längre ner i texten.

https://galleri.umeakulturhus.se/

Jag förstår inte vad andra gör med sin tid. Jag tycker det är helt meningslöst att ligga på stranden, shoppa, se på TV, sporta och grilla. Jag hatar sommaren, varje sommar när folk är ute och spelar kubb så känns det som att jag kollar på en film när andra har roligt av nån oförklarlig anledning. Jag har varken barn eller pojkvän som tar upp tid.

Eftersom mitt kreativa skapande flyter ihop helt med mitt privatliv är det omöjligt att hålla sig helt ifrån det. När jag ältat mina A-kasseproblem till mina kompisar så svara dom ”du borde göra konst av hela den där grejen”. Nu tänker jag inte göra det, men rent hypotetiskt, när jag sitter här och försöker försvara mig, ska jag räkna det som konstnärligt arbete? Jag tycker faktiskt att det är rätt kul att skriva, det ligger ganska nära mitt konstnärliga känner jag nu. Jag kräver inte att du ska kunna svara, jag vill bara visa hur svårt det är att dra gränsen. Om ni inte är helt säkra på hur ni ska bedöma det hela, kan ni då förstå att det kan vara ännu svårare för mig att veta var er gräns går som inte sitter och jobbar med det här 8 timmar om dagen?

Hoppas det här ärendet pågår hela sommaren så jag slipper hänga på stranden och kan sitta inomhus och skriva.

I de flesta sammanhang känner jag mig helt utanför. Samtalsämnena i min ålder brukar ofta vara bolån, barn, sin trädgård och utbyggnader på villan. Söndagar är en helgdag då man förväntas umgås med nära och kära och då brukar jag känna mig extra ensam. Jag tycker det var vart skönt att Kulturhusets möten oftast legat på söndagar, då man träffas, tar upp lite saker som man är intresserad av att prata om och saker man vill göra. Det ger nån form av gemenskap. Mötet tar drygt en timme, det är alla möjliga människor som vart ideellt engagerande, många har jobbat heltid och ändå gjort betydligt mer jobb än mig. Ofta har jag haft dåligt samvete för att jag vart lat och mest vart där och druckit kaffe.

Alla våra möten, protokoll, vem som gjort vad finns dokumenterat på våran wikisida. Där kan du gå in och läsa https://wiki.umeakulturhus.se/p/Huvudsida

Trots att jag ofta raljerar över folk som har villa och trädgård så kan jag ibland känna en avund. Särskilt under vår och sommar brukar jag sukta efter en sommarstuga. Tror dock inte jag skulle vilja äga en stuga om det verkligen gällde. Under sommaren 2015 bestämde jag mig för att använda kulturhuset som substitut för sommarställe och började odla, byggde en berså och vattnade växter. Vi åkte ut ett helt gäng och hämtade gratis björkar som kommunen delade ut och planterade dom i en ockult cirkel ute på kulturhusets gårdsplan. Nästa gång jag träffade folk som pratade trädgård och stugor så försökte jag ta mig in i samtalet genom att berätta om björkplanteringen, men märkte snabbt att hela berättelsen blev alldeles för abstrakt och främmande i förhållande till en vanlig trädgårdsodling och lyckades inte ta mig in i villagemenskapen.

Förutom odling så ville vi ha fontäner, trädgårdstomtar och gjutna betongkrukor, ungefär sånt som Martin Timell brukar tipsa om att man ska göra. Jag hittade åt en inspirationsvideo på nätet där en kvinna med bärsjal använder sin föräldraledighet till att göra instruktionsvideor om hur man blandar ner svart färg i gips, formar det till ett hjärta så det ser ut som att det är gjort i betong. Vi ratade hjärtidén ganska snabbt eftersom det kändes trist, fantasilöst och hjärndött. Att gjuta saker i betong skippade vi också eftersom det var dyrt och besvärligt och skulle ta för mycket tid. Istället kom vi fram till att det var enklare och roligare att bygga en skulpturpark av gammalt bråte som fanns lämnat på Kulturhuset. Så här är svaret på din fråga var skulpturparken är för något.

Skulpturparken var en grej som jag drog igång. Jag uppmanade att vem som helst fick komma dit och bygga. Jag har alltså inte byggt skulpturerna själv, förutom den första som jag var med och hjälpte till att spika fast några plankor under ett par timmar. Den skulpturen ramlade ihop någon vecka senare. Syftet var mest att göra något tillsammans. Alla som haft nyckel till huset har delat på ansvaret att hålla huset öppet under workshopen. Så här står det på våran wikisida:

Veckan efter midsommar kommer vi skapa en skulpturpark utanför Umeå Kulturhus. Vi kommer bygga den av gammalt skrot, diverse bräder och annat material som finns tillgängligt. Helst så stort och hippie som möjligt, målet är inte god smak. Eventuellt har vi tillgång till en svets. Ta med alla du känner och gärna bra skulpturbyggarskrot.

Jag kan förstå att ni tycker att alla dom här grejerna som jag hela tiden gör, tillsammans bildar nåt större. Ni frågar om det har något syfte och i så fall vad. Självklart finns det ett syfte. Vet inte om jag kan svara på exakt vad, kanske finns det flera olika syften. Ibland får jag hem en tidning från Svenska kyrkan med posten. Hälften av alla artiklar brukar handla om att det är viktigt att skapa. Jag är inte religiös, men kanske är mitt syfte ändå andligt. Men det som jag tror ändå väger tyngst, är nog det som jag nämnde i början att jag vill skapa ett alternativ till att livet bara ska bestå av konsumtion och distraktion. Kulturhuset är en ickekommersiell plats där man kan umgås på andra sätt än att shoppa. Det är också en drogfri plats, så det är också ett annat sätt att umgås än att supa. I min ålder brukar många klaga på att man förlorar fler och fler vänner och blir isolerade, särskilt de som är utan familj. I och med kulturhuset upplever jag det motsatta, att jag känner fler människor än någonsin. Mitt syfte med mitt skapande i sin helhet är att inspirera andra att göra saker, därför är det viktigt att också sprida det jag gör, bland annat genom att publicera på blogg, ställa ut, uppträda, åka på festival och visa grejer osv.

Allt man gör har ett syfte, oavsett om man bowlar, ser på TV, köper kläder, går på gym eller går på krogen. Bara för att det har ett syfte som man inte känner igen behöver inte automatiskt betyda att syftet är att gå med vinst.

En sak som jag skäms över att erkänna är att kändisskap och uppmärksamhet är en drivkraft. Kanske inte på det sätt som beskrivs längre upp i texten där jag beskrivs som ”sektens utslitna madrass”, för att bara för att vara lite extra tydlig då jag faktiskt skriver till en myndighet just nu. Jag njuter av uppmärksamhet och älskar när det rasslar till i besöksstatistiken på min blogg. Nu händer det tyvärr ganska sällan eftersom ingen längre läser bloggar. Däremot skulle jag inte säga att det är ett syfte, då uppmärksamhetsbehovet aldrig får ske på bekostnad av det som faktiskt är syftet.

Men oavsett om det är ett syfte eller en drivkraft, så är det trots allt inte samma sak som att vilja leva på det man gör. Bara för att bigbrotherstjärnan Linda Rosing går ut på Stureplan, sniffar kokain på toaletten, blir påsatt av en bratkille, hamnar på löpsedeln så betyder inte att det i slutänden har ett vinstsyfte.

Ifall man är intresserad av att bli en självständig uppdragstagare så är det viktigt att vårda sitt varumärke. Kommer att tänka på Gina Dirawi då hon var programledare för melodifestivalen i SVT. Hon råkade samtidigt lägga ut en bild på en bok på sin blogg som var skriven av en person med tvivelaktig världsåskådning. Hon riskerade att förlora sitt uppdrag, men redde ut det genom att plocka bort inlägget och be om ursäkt. I fortsättningen fick hon direktiv av sin uppdragsgivare att bli mer försiktig med vad hon publicerar på sociala medier.

Länk: http://www.svd.se/gina-dirawi-i-blasvader

Om jag då efter att ha tagit del av den här händelsen, medvetet lägger ut ett blogginlägg där jag skriver att jag läser exakt samma bok, enbart i syfte att smutsa ner mitt ”varumärke” vore ju inte särskilt smart ifall jag är intresserad av att göra mig tillgänglig för eventuella uppdragsgivare.

Länk till inlägg: http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=13318

Kissie är en bloggare som gått från att ha ett syfte att skiva av sig och provocera, till att faktiskt ha ett vinstsyfte. Däremot fick hon problem eftersom en gammal film läckte ut på nätet där hon säger i filmen att hon sätter upp nazistiska klistermärken på stan. Det här gjorde att hennes samarbetspartners bröt. Detta trots att filmen uppenbart, åtminstone som jag tolkar det är oseriös eftersom hon säger i samma filmklipp att hon ”ska äta döda kadaver” vilket verkar osannolikt. Man ser heller aldrig i filmen att hon faktiskt sätter upp de klistermärken hon påstår sig göra. Att då, fastän jag är fullt medveten om det här typen av handlingar får affärsmässiga konsekvenser, ändå kör på Kissies nazisthumor, genom att skriva på min blogg helt okommenterat att ”Motståndsrörelsens hemsida är förövrigt en av de mest underhållande sidor att slösurfa runt på förutom Blocket och Vårdguiden.” är inte en strategi man använder ifall man är intresserad av att tjäna pengar på det man gör.

Länk till inlägg: http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=11982

I citatet från Kulturhusets wikisida så skriver jag att målet med skulpturparken är inte god smak. Ifall jag haft ett vinstsyfte har jag väl istället gjort saker med god smak istället för dålig smak?

Jag har stött på människor många gånger som blir provocerade över min ovilja att försöka leva på min konst, så nej det finns inget vinstsyfte återigen.

Jag kan förstå att det är svårt att sätta sig in i konst, kultur och skapande om man kommer från ett helt annat håll med helt andra intressen. Jag tvivlar inte på att ni har försökt. På samma sätt tycker jag det är svårt att sätta mig in i allt som ni sysslar med. Skillnaden mellan oss är att ni inte har någon skyldighet att förstå det jag gör, den skyldigheten har jag däremot mot er. Det här har jag inte lyckats så bra med, uppenbart är jag väldigt kass på att ha och göra med myndigheter. Det här är också ett skäl till att jag aldrig vill bli uppdragstagare, utan föredrar en vanlig lön där nån annan står för all byråkrati och redovisning. Antagligen tycker ni att jag passerat gränsen för vad man får göra och kommer förmodligen döma mig till ”grov vårdslöshet” och göra så jag blir återbetalningsskyldig hela summan på 150 000 kronor. Jag borde ha kollat upp noggrannare innan om Bokbål förlags verksamhet verkligen var vilande. De misstag jag gjort har jag i varje fall försökt ställa till rätta.

Ni tycker säkert att jag är en bortskämd naiv konstnär som inte vet något om verkligheten och borde sättas på plats. Mycket möjligt att jag inte vet så mycket, särskilt lite vet jag hur A-kassan fungerar.

Det här är faktiskt första gången jag haft A-kassa eftersom jag innan bara hankat mig fram på tillfälliga deltidsjobb som gör det svårt att ta sig in i systemet. Jag har haft arbetspass som är tre timmar mitt i natten med obefintlig OB och för att man få arbetspass ända upp till sex timmar och dessutom dagtid gäller det att klättra och visa framfötterna, först då är man värd det. Tror aldrig jag lyckades klättra ända dit. Har också haft arbeten som inte är utformade så man kan jobba mer än deltid, eftersom heltid innebär en risk för bestående arbetsskador.

Under den period jag haft ersättning från er har jag fokuserat mig på att söka arbete och lämna in mina aktivitetsrapporter i tid. Arbetsförmedlingen anser också att jag skött mitt arbetssökande under den här perioden.

Umeå vill gärna framställa sig som en växande stad med många nya gallerior och flådiga byggen. Men för den som bor här är det extremt svårt att få ett jobb. Det enda som i princip finns är sjukhuset och universitetet. 40 000 studenter gör att konkurrensen om jobben blir ännu hårdare. Det är inte direkt som på 80-talet, då man bara kunde ställa sig och jobba på bandet på Volvo om allting sket sig. Under sommaren 2015 lyckades jag till slut hitta ett arbete genom en kontakt på Kulturhuset, som också är min konstnärskompis. Min kompis rekommenderade mig på arbetsplatsen, jag kom på intervju och fick börja jobba i september.

Arbetet jag hamnade på riktar sig främst till gymnasieungdomar som jobbar extra under en kort period, för att sedan ta sig vidare i arbetslivet. Arbetsuppgifterna är väldigt tuffa och lönen är provisionsbaserad. De flesta klarar inte av den här typen av arbete. Under min period såg jag många droppa av, ibland redan efter en vecka och ibland efter nån månad. Jag blev kvar utan att klaga. Det blev också min försörjning. Jag tycker att det här är en indikation på att jag har en vilja att arbeta, att jag står till arbetsmarknadens förfogande genom att vara beredd att ta vilket jobb som helst.

Den finns en regel att ifall man jobbat heltid i tolv månader så kan det man gör på fritiden räknas som en bisyssla. Då hade jag sluppit allt det här. Jag vet att jag flera gånger försökt trycka på att det borde ses som tolv månader, eftersom jag arbetat heltid i 11 månader och två veckor. Men eftersom det fattas två veckor så kvalar jag inte in. Tycker ändå att att det framgår av mina beskrivningar att jag klarar av en heltidssysselsättning och samtidigt göra en massa grejer utöver det. Som sagt, jag upplever inte ens att det tar nån tid då det är en sån naturlig del av mitt liv.

I sommar hade jag tänkt flytta ner till en håla som ligger längs Norrlandskusten. Förr var det en blomstrande industriort, men nu är det mest avfolkning och tomma lokaler. Det finns en konstförening på orten som tagit över och fixat till en gammal industrilokal. Syftet är att få igång ett ökat ideellt engagemang bland invånarna. Konstföreningens har likheter med Umeå kulturhus och jag vill gärna bidra med min kunskap. Som jag tidigare nämnt så hänvisar ni till ett inlägg där jag klagar att det är värdelöst att göra saker utanför de stora städerna. Hade jag på riktigt velat ha något annat hade jag väl varit på väg till Stockholm nu och inte flyttat till en ort som är ännu mindre än Umeå. Praktikersättningen är väldigt låg och jag måste skarva med egna sparpengar. Om jag blir återbetalningsskyldig de 150 000 kronorna vet jag inte om jag har råd att göra det här. I höst hade jag tänkt läsa in pedagogiken på ett år så att jag får en lärarexamen. Det kommer också bli svårt ifall jag måste betala tillbaks så mycket pengar.

Jag klandrar er inte personligen om ni fäller mig. Ni har era regler och bestämmelser som ni måste följa. Jag har också haft arbeten där jag måste följa instruktioner och direktiv, trots att jag själv inte alltid kan stå för det. Jag delar samma syn som er, att så som det funkar idag så måste man arbeta och då ser man till att göra det. Ifall inte jag gör dom här arbetsuppgifterna så måste nån annan göra det. Men ibland, när jag känner i hela kroppen att det här beslutet inte gynnar nån, så har det faktiskt hänt att jag gör på ett annat sätt, trots att det strider mot avtalen och att allt mitt arbete kontrolleras av ledningen. Eller åtminstone kan man leta efter saker som legitimerar det beslut man vill ta istället för att leta efter det motsatta.

Tags: , ,

EN VECKA KVAR TILL ÖPPNING

augusti 23rd, 2014 by Maggan | No Comments | Filed in Arbete

Idag har jag vart och testat en dans i en danssal, ska uppträda på Kulturhusfestivalen om en vecka och måste kunna dansen. Har köpt snygg outfit som jag ska ha då jag uppträder. Missa ej och ställ er långt fram! I övrigt har jag vart på kulturhuset och druckit kaffe medan jag väntat på olika möten ska bli av, lite som jag tänker mig att det är att jobba på kommunen. Här har dom förövrigt byggt nån slags internetterminal.

IMG_9885

Efter ett tag blev jag less på att vara nån slags kommunarbetare, så jag tänkte att jag skulle hjälpa till att snickra. Men jag tyckte det var för jobbigt att mäta och såga till saker, så jag fick nån slags samhalluppgift som var att spika i spikar i utmätta och utlagda skivor på träpallar, det var väldigt tillfredsställande.

IMG_9886

Tags: , , ,